Av någon för mig outgrundlig anledning, kan jag inte kopiera över texten från min vanliga blogg och hit, till Min vänstra hand-sidan.

Men om ni vill träffa tre vänsterhänder på sal 13 på Hässleholms sjukhus, så kan ni göra det om ni klickar här.

Så får jag ordna till det hela senare.

Fru Grås vänstra hand ...

Det här, mina vänner, är Ingalill Gråberg där hon sitter vid sitt köksbord i Ystad.
(När hon kommenterar här på sidan kallar hon sig Fru Grå, men det är det minsta hon är. Hon är färgstark .., vacker .. har höga kindkotor och vackra ögon.)

Ingalill är 40-talist .., nybliven pensionär och en omåttligt rar kund i affären där jag arbetar.

Hon är endabarn (jag skulle ha gissat på storasyster, för hon känns trygg och moderlig), uppvuxen i Karlskoga i Värmland, men tillbringade sina barndoms somrar i Halland, i Harplinge.

Pappa Anton arbetade som brandförman och mamma Margit var biträde i en heminredningsaffär.

Ingalill bor i en helt underbar lägenhet i det som en gång var ett logement på regementet här i stan.

Tänk er skyhögt i tak.

Tänk er hööööga och vackra fönster!

Fyrkantiga rum.

På väggen i vardagsrummet hänger en tavla med skeppet Emil som motiv.

"Min morfar var kapten på den skutan .., han hette Karl Julius Johansson och var fyrtio år när skeppet förliste år 1917" .., säger Karl Julius Johanssons barnbarn och pekar på ett fotografi av herr kaptenen.


Och den här novemberdagen när skymningen inte är långt borta, sitter vi mitt emot varandra vid köksbordet och bordet är närapå helt täckt av olika sorters lektyr och där är ett levande ljus som brinner så fint och där är en burk eller mugg sprängfylld med pennor.

Hemmet andas kreativitet och hemtrevnad och ändå .., ordning och reda.

Struktur, kanske.

Vi dricker kaffe och äter små kakor från Olof Viktors i Glemminge, allt medan vi pratar om det som hör livet till.

Två barn har Ingalill, men bara en av dem är i livet.

Helt plötsligt, utan minsta lilla förvarning, dör dottern Malin vid 34 års ålder.

Just inflyttad i nya huset ..., till synes helt frisk och kry den ena dagen och död nästa.

Kvar blir då lille sonen Vincent, 9 månader, och så maken, fransmannen.

På söndag fyller Vincent 5 år.

Hur överlever man att mista ett barn? undrar jag.

Ja, hur överlever man?

Kanske för att man måste.

För att man helt enkelt inte har något val.

".... fast det finns dagar då jag bara vill skrika rakt ut ... och nu är det extra svårt, på söndag är det hennes dödsdag ...", säger Ingalill.

Och vi pratar om hur olika vi tar oss an sorgen .., och vad den gör med oss.

Men vi pratar också om glädjen .., om hennes son Marcus som nyss har gift sig och glädjen i allt detta och lyckan att vara pensionär och göra vad man har lust med eller kanske ännu mera: strunta i det man i n t e har lust med.


Ingalill är Oxe.

Jordnära och trygg.

F.d. sjuksköterska.

När jag ber henne beskriva sig själv .., ja, egenskaper som är typiska för henne .,. tänker hon efter en liten stund.

" ... ja, jag är social och ..., ja, ordentlig .., handlingskraftig också, ja, jag får saker gjorda helt enkelt ...", säger hon.

På den där skalan från ett till tio hur hon tycker att livet är just nu .. ?

"Det är svårt .., vissa dagar är ..., men ..,. ja, jag skulle säga att det i alla fall är mer uppåt än fem i alla fall ...", säger hon varmt leende.

Sa jag att hon har vänster tumme upp?

Det har hon

En jordemors vänstra hand ..

Granne med oss på lilla pensionatet Lefteris på Samos, är Gunn-Britt och Stein fra Norge.

Från Elverum.

Ungefär samtidigt varje morgon äter vi frukost på balkongen och då blir det lite småprat eller mycket .., och Gunn-Britt berättar om livet som barnmorska och hur det har förändrats och vilken oerhörd stress där är och vilka besparingar som sjukhusets direktörer har beslutat om och hur svårt det har varit att klara av, allra helst som barnmorskorna också skulle ha hand om gyn-patienterna.

"Och det kan vara svårt sjuka kvinnor, verkligen svårt sjuka och vad gör jag om jag står med en förlösande kvinna och blir kallad till en gynpatient som behöver omedelbar hjälp ...?" säger Gunn-Britt och suckar.

"Dom styrande säger att vi ska titta på Sverige ., titta hur dom har centraliserat och löst det hela .. men det fungerar ju inte heller så bra!" fortsätter hon.

Nu, när den här pratglada barnmorskan är i mitten av de femtio, säger hon sig ha tänkt över sitt liv.

Hon vill leva annorlunda.

Bort med all hemsk stress och mer av vila och komma sig i form.

Att ta hand om sig själv, helt enkelt.

"Ja, inget vet man om framtiden ..., det är här och nu som gäller", säger hon.



En gång i livet, under väldigt många år, var Gunn-Britt gift med en man från Torsby i Värmland.

"Det var väl inte Svennis ...?" säger vi och skrattar gott.

"Nä, inte alls ...!" svarar hon och ler vänligt.

Gunn-Britt är Fisk och har vänster tumme upp och den hurtige Stein (som liksom pv kämpar på med Vasaloppsåkande och gör det med den äran .... och orienterar gör han också!) är Våg, om jag minns rätt.

Sista kvällen på Samos, knackar det på vår dörr.

Där står det glada paret från Norge och överräcker en liten present, så där så vi ska få en trevlig hemresa.

Se det var några rara människor det.

Sylvia Vegas vänstra hand ...

På tåget hem från Köpenhamn hamnar jag intill Sylvia.

Sylvia är kund i affären och frågar så där apropå om jag fortfarande ägnar mig åt att fånga vänsterhänder?

Jo, det gör jag ju .., men kanske inte så ofta som tidigare.

Så jag blir glad och tar fram kamera, penna och papper från ryggsäcken.

Det visar sig att Sylvia är född 1970, är Jungfru och lillasyster.

Hon kommer från Ecuador och varit i Sverige sedan 1994 .., i femton år, alltså.

Var hon arbetar?

Jo, på MAS i Malmö, på sjukhusets neurologavdelning, som läkarsekreterare.

På den där skalan mellan 1 och 10 .., ja, hur tillfreds hon är med sitt liv just nu, säger hon nästan genast ..."nio".

Hon trivs med arbetet och fritiden, med sin familj och inte minst med taxen Piplup.

Ungefär så är det med Sylvia.

Fru och fröknarna Sandbergs vänsterhänder ..

Notera likheten på de tre damernas lillfingrar.
Och vecket som alla har på mitten av ringfingret.

Just som jag är i färd med att lämna affären, får jag ett meddelande i min mobil.

Det visar sig vara vännen Torun som har sin mamma och syster (vilka annars bor i Umeå) på besök och nu är dom ute och susar omkring på Österlen och har fikat på Olof Viktors och tanken är att "snippa förbi" Regementsgatan i Ystad och så kan vi "tvärträffas".

En tvärträff, är precis vad det blir.

Tidigare har jag mött Toruns syster, Ylva, men aldrig deras mamma.

Här ser ni deras vänsterhänder.

Längst till vänster är mamma Ingabrittas hand.

Hon är Lejon .., född i Sundsvall .., storasyster .., och har arbetat som mellanstadielärare i Umeå.
Som änka (maken var journalist på tidningen VK) tyckte Ingabritta att livet kändes tomt och eländigt ., så för att ha nånting att syssla med, började hon att föreläsa om olika diktare.

"Du vet .., Birger Sjöberg, Hjalmar Gullberg, Erik Axel Karlfeldt och inte minst Esaias Tegnér .. ja, jag åker runt till olika pensionärsföreningar och berättar ..", säger Ingabritta, som för övrigt har höger tumme upp.

I mitten har vi Toruns hand.

Torun är storasyster, Tvilling och har höger tumme upp.
När jag frågar hennes lillasyster vad hon tycker är framträdande egenskaper hos den äldre madamen, svarar on att "ja, hon är utåtriktad och glad".
Själv säger Torun att ..."å, jag älskar att tjyvlyssna på andra människors samtal .., så där på tåg och buss och sånt ..".

Längst till höger Ylvas hand.

Ylva är Oxe, lillasyster förstås .. och har vänster tumme upp.
Hon är intresserad av att resa .., sjunger i kör ..,"är receptgalen" (inflikar storasyster) .., tycker om geografi och handlar gärna ekologiskt.

Själv skulle jag säga att jag nog aldrig har träffat en människa som är så förtjust i småbarn, som just Ylva.

Rolands vänstra hand ...

På Fritidsbaren i Ystad står en varmt leende man och tar emot beställningarna.

Just den här kvällen är det Roland.

Roland är endabarn och född i Fiskarnas tecken.

Han har glada ögon och ser så otroligt snäll ut.

Vänsterhanden ...?

Ja, den var så här vid födseln och Roland vet förstås inget annat .. nej, den fungerar hur bra som helst, säger han.

Solveigs vänstra hand ...

I Mjällomviken i Ångermanland, där, i ett gult hus som inte alls är det minsta märkvärdigt, där sköter den rara Solveig ruljangsen och tar emot gäster och delar ut rum till resande.

Solveig är så där varm och go som en värdinna ska vara.

"Här är köket och här är tv-rummet och ni kan slå er ner på altanen där ute och titta på utsikten .., ja, här finns lite broschyrer om Höga Kusten och om ni vill så kan jag visa alla motorerna i museet här utanför .., ja, det gör jag så gärna ...", säger Solveig.

På det vandrarhemmet känner man sig hemma.

Solveig är Kräfta .., nr två i syskonskaran (av fyra systrar) och hon har höger tumme upp.

Dessutom är hon ganska nyskild och vi pratar om hur det kan vara och då säger hon att "aldrig mera att hon ska ha nån karl att bo ihop med!"

Nej, åååå, vad hon njuter av all denna friheten!


Solveig är 60 år och har figur som en pinuppa.


Ute på altanen sitter Solveig och njuter av solskenet.

Att hon tycker om att lösa korsord, förstår vi rätt snart.

Och så har hon höger tumme upp och säger själv att hon är envis som synden.

Olas vänstra hand

Detta är Ola Stenslökkens vänstra hand.

Han är Lejon .., endabarn ... och har höger tumme upp.

Blir sjutton år i augusti.

Ola har höger tumme upp, har mörkt bruna ögon och är himla snäll.

Han både spelar och dömer fotboll.

Och så har han en väldig integritet.

Sa jag att han är norrman?

Madame Stenslökkens vänstra hand ..

I kanske ett års tid har Bente kommenterat på min andra blogg.

-B- ...... det är Bente, det.

Bente är född i Elverum i Norge och är ett riktigt Lejon.

Hon är storasyster, arbetar inom psykiatrin och har höger tumme upp.

Om jag skulle säga vad jag tycker personifierar den här kvinnan, så är det att hon är omtänksam, en god lyssnare och att hon har ett otroligt fast handslag.

Den vackra duken som hennes hand vilar på, den har hon virkat och det var en gåva till bloggmadamen.

Och vaniljljuset också.

Och en av henne tovad axelväska i svart och rosa och med karbinhake på insidan och mobilficka, så där så jag inte ska behöva leta så ofta ...,-)

Och tänk .. nu har hon och sonen hälsat på här och det har varit helt underbara dagar!

Just så.

Olaf Bergmans vänstra hand ...

Olaf är yngst i skaran av sex syskon, nästan helt omsvärmad av storasystrar.

Han bor i södra Lappland, i ett ganska stort rött hus som en gång tillhörde hans mamma.

Olaf är Kräfta .., inbiten jägare och oavsett vad man pratar om, så återkommer Olaf till detta med jakt.

Han har glimten i ögat och är hårt drabbad av cancer, men en kämpe är han.

Och så är han min morbror.

Lisbet Larssons vänstra hand

Det här är Lisbet Larsson, f. Bergman, som ung kvinna.

Hon är Stenbock, född på Juldagen 1934.

Näst yngst av sex syskon.


Här sitter hon som nummer tre från vänster i nedersta raden.

När jag frågar hennes dotter vad som är mest typiskt för Lisbet, säger hon att ..,. "ja, hon är omtänksam".

Det tycker jag också.

Lisbet bor i Vilhelmina.


Och så här ser hennes hand ut numera.

Sade jag att Lisbet är min moster?

En alldeles underbar sådan.

Sex vänsterhänder i Vilhelmina ...

Från vänster och uppåt: Thomas Göransson, kusin Barbro, moster Lisbet, kusin Inga-Lill, Bert och bloggmadamen själv nere i mitten.

Det är en alldeles ljuvlig dag i juni år 2009.

Annas vänstra hand ...

På en alldeles ljuvlig campingplats belägen mellan Åsarna och Klövsjö, där tar Anna emot.

Anna är endabarn .., Kräfta och säger att på den där skalan mellan 1 och 10 .., hur bra hon trivs med tillvaron .., så är det nog ..., tja, 8.

"Det här, att driva en camping .., som vi har gjort sedan 1981 .., det är inte ett vanligt arbete, det är ett sätt att leva ..., och enda nackdelen är väl att man blir väldigt bunden och jag längtar alltid efter mina barnbarn .., ja, det här att kunna hjälpa till med barnbarnspassning och sånt ..", säger Anna leende.

Ungefär så är det med den vänliga Anna.

Marianne och Bengts vänsterhänder ...

I ett rött timrat hus - vackert så man får ont i magen ! - och kanske femton meter från Gunnars hus, där bor hans storebror Bengt.

När vi på tisdageftermiddag kommer körande från Nälden där vi har handlat middagsmaten och nybakat tunnbröd (ååå, ljuvligheter!), då är Gunnar fortfarande i Östersund på jobbet, men Bengt och hans fru Marianne kommer ut och hälsar och jaha, då förstår vi, dom bor alltså där.

I väntan på Gunnar, blir vi bjudna att slå oss ner på deras altan.

Utsikt mot Alsensjön .., jominsann, det går an.

Jämtlandsflaggan vajar i vinden.

Och jag frågar lite som vanligt .., och det visar sig att Bengt har arbetat som pilot åt SAS .., han är Oxe och storebror.

Hustrun Marianne som egentligen kommer från Hammarbyhöjden, har arbetat på bank .., hon är endabarn och trots detta Tvilling.

"Jaha .., en pilot och en bankanställd .., då borde ni båda vara analytiska människor som har vänster tumme upp ...?" säger jag.

Det har dom också.

Doktorns vänstra hand ...

Kräfta

Storebror

Oerhört vänlig

Jag tror att herr doktorn tycker väldigt mycket om sin klocka.

En medresenärs vänstra hand ...

Öresundståget en vanlig tisdagkväll i början av maj.

Vi sitter mitt emot varandra, kvinnan och jag själv.

Någonstans halvvägs mellan Malmö och Halmstad repar jag mod och frågar om jag får ta en bild av hennes vänstra hand?

Jo, det går bra.

Det visar sig att kvinnan bor i Halmstad men pendlar till Malmö, där hon just nu utbildar sig till fotvårdsterapeut.

"Efter tjugo år på samma arbetsplats kände jag att jag ville göra nånting annat, ja, innan det blev för sent .. nu är jag femtiofem år och ja, det känns bra .., och många av mina arbetskamrater sa att .., ååå, dom skulle också vilja ..., men .., det är det här med att våga fatta beslutet .., att komma till skott, att liksom vara fokuserad ...", förklarar kvinnan.

Förresten har hon redan brutit upp en gång tidigare; då, när hon flyttade från Rumänien till Sverige.

Hon är Fisk .., endabarn och tycker om att lösa Sudoko, ja, det är vad hon sysslar med innan jag avbryter med mitt frågande.

"Då har du säkert vänster tumme upp om du sätter händerna som till bön ..?" säger jag.

Jodå.

Så är det.

Löser man Sudoko, är man säkert analytisk av sig.

När tåget är framme i Halmstad skiljs våra vägar.

Jag ser kvinnan gå med lätta steg för att möta sin man som väntar med bilen.

Så var det.

Leifs vänstra hand ..

Det är när jag sitter ute på altanen och tittar på sädesärlan, som jag upptäcker en man som rör sig i slänten.

Mannen har orangefärgade byxor och står och spanar mot en telestolpe.

"Hittar du nånting spännande ...?" frågar jag och mannen ler och kommer hasande nerför slänten .., vilket får Pelle att omedelbart ta skydd under altanen.

"Nää, jag kollar bara hur det ser ut här .., vi ska ta bort stolpen .., ni har väl märkt att ledningarna nu ligger under jorden ..?" säger mannen.

Jag säger som det är .., att jag bara är på besök .. men jo, det visste jag kanske.

Och så börjar vi att prata.

Mest om det fina vädret ., och om hur han trivs med sitt arbete .. (nästan tio poäng av tio .. , det är det här med att sköta sig själv ... ) och vi pratar om Halland och Skåne och inte minst om dialekter ("vilken fin dialekt du har, den ska du vara rädd om ...", säger han vänligt ..) och vi hinner med en sväng runt fri konkurrens och hur det är numera med jobb och sånt.



Mannen, som visar sig heta Leif, har arbetat först hos Televerket och nu hos ett annat telebolag.

Och jag frågar om vänsterhanden?

Leif tittar lite tvekande på sin hand.

"Ja, men .., den är ju inte så ren ...?" säger han.

Men jodå. Det går bra.

Han har en bred och manlig hand.

Så medan solen flödar och fåglarna kvittrar som bäst, så får jag veta att Leif - som nu har slagit sig ner på min högra sida - är nummer tre av fyra syskon och att han har vuxit upp ute på landet, i Långås.

Jag frågar om hans stamning och om det besvärar honom?

"Näää, nä, det har det faktiskt aldrig gjort .., inte ens när jag var yngre .., det är bokstaven t som är värst ...", säger han och jag berättar om min klasskamrat som hade sånt sjå med konsonanterna .,. främst m, b och t .., och skräcken när vi hade högläsning .. hur nervös han måtte ha varit.

Det här verkar vara en trygg man.

Och glad.

Medan jag skriver lite funderar jag på hur gammal han kan vara ...?

Sånt är svårt.

Jag gissar så där på ..., kring 40.

Max.

Det visar sig att han är född 1959.

Hoppsan.

"Ja, berätta för din fru att du ser så himla ung ut .., det kan du vara stolt över ..!" säger jag.

Och så tackar Leif för sig och ska nu jobba vidare.

Då har Pelle sedan en stund tillbaka vågat sig fram från underjordens mörker och själv tänker jag att det här blev en sån himla trevlig pratstund så där mitt i vardagen.

Det var vad jag tänkte.

Fyra vänsterhänder på pensionatsbesök ..

Från vänster: Ann.
Ann är Våg och arbetar som socionom, men vid snart femtio års ålder känner hon en längtan efter att byta inriktning .., eller att på ett sätt nästan "byta liv" .., att ägna sig åt nånting mindre stressigt.
Hon har mörkt, självlockigt hår och är äldst i en syskonskara på tre.
Storasyster.
"Hon är otroligt omtänksam ...", säger hennes kusin pensionatsvärden och berättar om hur Ann och Mattias träffades och det var då nånting av det mest romantiska jag har hört talas om och vid tillfälle ska jag fråga dem om jag får berätta det här på bloggen.

Till höger: Mattias.
Mattias har på äldre dar vidareutbildat sig till psykoterapeut, vilket får till följd att man inte slänger ur sig riktigt vad som helst, för då hinner den mannen förstås analysera ens personlighet och aja, baja .., det kanske inte blir så trevligt ..? tänker jag och ler för mig själv.
Mattias är uppvuxen i Kallhäll utanför Stockholm och enligt pensionatsvärden är han fantastiskt duktig på att sjunga Bellmanvisor.



Till vänster Mats. Mats är lillebror till Ann här ovanför. Ett mellanbarn. Ekonom. Vid påskmiddagen berättar han på ett härligt och skrattbefrämjande sätt om när han arbetade som telefonförsäljare och kände skräcken för att ta telefonluren och ringa till helt okända människor i akt och mening att få dem att köpa något dom kanske inte alls hade tänkt sig.
"Nä, nån säljare är jag inte ...!" säger han leende.
När jag frågar pensionatsvärden hur han skulle vilja beskriva sin kusin .., tänker han efter en stund och säger ... "Mats ..., ja, han är väldigt lugn och framför allt ..., ödmjuk."

Till höger: Kerstin. Konstnär. Skytt. Lärare på Kulturskolan i Växjö.
Utstrålar e n e r g i och skulle i mina ögon kunna vara bergsklättrare.
Kvick i tanken och snabb i pratet.

En vänsterhand som tillhör Roger Aldrige

På påskaftonen blir vi bjudna på middag hos Sonja och Gösta, som är pv:s moster och morbror.

Vi är många som sitter runt bordet i matsalen och till vänster om mig, där hamnar Roger.

Roger (som är måg i familjen) heter Aldrige i efternamn och kommer från England, närmare bestämt från Denham.

Det första som slår mig när jag för första gången träffar honom, det är att han ser så norrländsk ut .., ja, jag hade hade kunnat satsa ganska mycket pengar på att han vore uppvuxen i Norr, - eller Västerbotten.

Alldeles oerhört påminner han om någon som jag har träffat, men vem ..?



Herr Kakelsättaren visar sig vara 48 år .., han är Jungfru .., har glada ögon och är nummer två i en syskonskara på fyra ... (det är storebror Nigel som är golftokig .., Roger själv .., Timothy som bor i Australien och så de tre brödernas lillasyster, Clare ..).

"Och när du inte kaklar ...?" frågar jag.

"Jo, jag tycker om kitesurfing ..., och att flyga, ja, jag har flygcertifikat .., jag skulle ha velat bli pilot ...", säger Roger.

När jag frågar honom vad han tycker är den största skillnaden mellan England och Sverige, för det är här i Sverige och landet Halland som han lever tillsammans med sin Maria, då ler han lite innan han svarar.

"Ja, jag tycker att ni i Sverige .., ni är ofta så ..., det är som om ni tycker att Staten ska ta hand om er från det att ni är små tills ni blir gamla .., det är ganska tungrott här och ... och livet är på ett vis enklare i England .. människor är inte så ..., ja, men det kanske beror på klimatet i det här landet .., så är det kanske ...?" säger han varmt leende.

Ungefär så är det med kakelsättaren Roger Aldrige.

Jennys vänstra hand ...

Pågatåget .., Skärtorsdag 2009.

Mitt emot mig sitter en ung kvinna och tycks omåttligt energisk.

Hon pratar i sin mobiltelefon .. ( av pratet att döma förstår jag att hon arbetar med film ...) .., tar upp sin vita bärbara dator och skriver på den ..., och i sitt knä har hon en stor kalender, till synes fylld med text.

Kvinnan heter Jenny, hon är Skytt och har höger tumme upp.

"Men jag är verkligen analytisk av mig ...!" säger hon.



På ovansidan av Jennys hand, finns också en liten anteckningsbok.

Eller ett "kom-ihåg-block" av annorlunda modell.

"Haha .., ja, fast i vanliga fall har jag skrivit mycket mer där ...!" säger Jenny och ler.

Ingegerds vänstra hand ..

Ingegerd ..., som bor i Malmö men har hälsat på sina barnbarn i Ystad.

Vi sitter på samma pågatåg.

Ingegerd är Skytt .., har arbetat på Icas grossistlager, men skulle hon börja om .., ja, om hon vore ung igen .., då skulle hon satsa på sjukvården.

Sade jag att hon har vänster tumme upp och att hennes hand är outsägligt len.

Så är det.

Karin Carlssons vänstra hand ...

Den här handen tillhör Karin Carlsson som bor i Ängelholm.

Det är på tåget mellan Malmö och Halmstad som vi träffas.

Karin sitter mitt emot mig och på det lilla fönsterbordet ligger en bukett blommor.

"Visst är dom fina ..? Jag köpte dem på torget i Malmö .., jag har varit där och passat mitt lilla barnbarn, det blir kalas på söndag .., ja, han fyller två år och jag har presenten här i påsen ...", säger Karin och pekar på en kasse som står på golvet.

Karin är lillasyster .., Oxe .., har arbetat på Åhléns herravdelning, men har nu gått i pension.

Hon är född 1942.

Karin har två barn, varav ett är i livet, det är dottern Malin som bor i Malmö och så sonen Jesper som omkom i en motorcykelolycka för nio år sedan.

"Ja .., då var han tjugonio år ...", förklarar Karin.

Jag frågar henne hur man överlever att förlora ett barn?

Det är en fråga så naiv .., för det finns förstås bara ett svar: man har inget val.

Eller det kanske man har .., men finns där andra barn också, så får man allt försöka att klara av det här som är livet.

"Men det händer ofta att jag tänker att .., men åå, det här ska jag berätta för Jesper .., och så kommer jag ju ihåg att han inte längre finns bland oss !" säger Karin, mjukt leende.



Och hur ser Karins liv ut?

"Tjaaa .., jag läser mycket .., ofta deckare, men just nu en bok av Herman Lindqvist .., och så reser jag en hel del .., ofta bussresor .., till Paris, Prag .., Venedig och till Gardasjön ..., ja, två gånger till Italien .., jag tycker så mycket om just Italien .., det gör min dotter också, hon är förresten lärare i italienska och svenska!" säger Karin.

Det blir en trivsam stund tillsammans på tåget.

Småprat.

Ett litet vardagsmöte.

Ett tisdagkvällsmöte.

En guldstjärnestund.

Fyra vänsterhänder från Upplands-Väsby ...

Klockan är kring halv ett när den lille kapten Lintott och hans mormor som ju är jag, står och väntar på buss nummer 533 som ska ta oss till Rotebro station.

I väntan på bussen pysslar jag med min nyinköpta mobiltelefon, ja, jag försöker hitta en bra ringsignal, men det vill sig inte alls.

Jag kan helt enkelt inte.

Så .., jag frågar helt enkelt de fyra tonårspojkarna som sitter i kuren om någon av dom är duktiga på det här med mobiler?

Jo, det är dom nog alla, för alla svarar "ja, det går bra...!"

Efteråt, när jag har fått tillbaka telefonen, frågar jag om vänsterhänderna och då vill den lille lintotten nästan sjunka genom jorden av skam ..., ja, jag ser precis vad han tänker om sin mormor .., och han tar tre steg bort och vänder sig om ..,. men tänk, alla pojkarna ställer villigt upp med sina händer!

Från vänster är det Kevin från Zambia (Våg), så kommer Randall från Kongo (Tvilling), Mahmoud från Palestina (han är jungfru) och sist Victor från Upplands Väsby som är Vattuman.

Minns jag rätt är ingen av dem äldstasyskon.

Och medan jag tar bilden, vågar sig lintotten fram och kanske tänker tioåringen att man faktiskt kan prata med alldeles obekanta människor och att livet på så sätt blir så oerhört mycket mer spännande.

Det är vad jag tror att han tänker.

Eva-Britt och Egons vänsterhänder ...

Ganska intressant tycker jag ju att det är .., detta att Egon och Eva-Britt båda två har arbetat som folkskollärare och båda två har förlorat var sitt storasyskon och har då själva fått ta över den rollen.

På den övre bilden ser ni Eva-Britts hand.

Eva-Britt är mörk i hyn och har pepparkaksbruna ögon.

Hon är Våg och henne händer är bara sååå lena och mjuka.



Och det här är Egons hand.

Jungfru är han.

Analytisk.

Vänster tumme upp, såklart.

Har arbetat som rektor hemma i Malå och har haft min äldsta dotter som elev.

"Men hjälp, vilken stor hand du har!" utbrister jag när kameran har plockats fram och är redo.

Egon är uppvuxen i södra Lappland, inte långt från Vilhelmina.

En enkel uppväxt.

Tänk, att jag tycker att det syns på den handen.

Sedan två år tillbaka bor Egon och Eva-Britt inte längre i Malå.

Nu är postadressen Laholm.

Just så kan det bli.

Isabelles vänstra hand ...

Det här är Isabelles vänstra hand.

Isabelle är 11 år, men fyller 12 i april.

En trygg Oxe, alltså.

Hon har bruna ögon och utstrålar ett slags lugn.
Lillasyster .., med två äldre bröder.

En hund, Stella, finns också i familjen.

Isabelle har sovit över hos Emma och nu sitter vid kring matbordet och surrar lite.

"Vad är det roligaste du vet ..?" frågar jag.Jo, det är att vara tillsammans med kompisarna ., och spela fotboll.

När jag ber henne beskriva sig själv med en, för henne, typisk egenskap .., funderar hon länge.

"Men ..., jag skulle säga att hon är glad .., liksom skrattig!" säger Emma.

När jag var tolv år, då minns jag tydligt att jag kände mig vuxen.

Tyvärr, var jag nog ensam om den uppfattningen.

Nu frågar jag om hon känner sig vuxen?

"Ja, det gör jag ...", svarar Isabelle.

Och vi pratar om bråk och sånt.

"Jag bråkar mest med mamma .., men det är egentligen bara om småsaker .., pappa har eget företag och är inte hemma så ofta .., dom har olika regler .., pappa vill ha mer ordning och reda liksom .., han blir t.ex sur när min storebror har lånat pappas skjorta utan att fråga .., sånt bryr sig inte mamma om", säger Isabelle och ler lite filurigt.

Om hon finge resa vart hon ville ..?

"Då skulle jag nog välja Italien .., vi har släkt där .., eller till USA .. dit vill jag också åka", säger hon.

Och på den där skalan från 1-10 .., hur bra trivs hon med tillvaron just nu?

"Njaaaa ..., det blir nog åtta", svarar den rara Isabelle.

Gabriellas vänstra hand ...

I en busskur i Upplands Väsby, i väntan på buss nr 533, träffar jag Gabriella.

Eftersom bussen haverar vid nästa hållplats, blir det en stund över för väntan på nästa och det är då jag frågar om jag möjligen kan få fånga hennes vänstra hand på bild?

"Ja, oh ja, det går jättebra!" säger flickan som har de vackraste ögon man kan tänka sig.

Och jag får veta att hon är 14 år .., hon är Tvilling, på gränsen till Kräfta och så är hon lillasyster.

På den där skalan om hur hon trivs med livet ., säger hon ..."ja, det blir nog tio, jag känner mig så glad och det är härligt allting och så .., ja, fick jag ju möta dig idag ..".

Sicken rar tös!

Solbritts vänstra hand ...

På Sturups flygplats, just som vi ska gå ombord, upptäcker jag kunder från affären.

Åååå, det är den rara Sol-Britt (eller Solbritt ....) som ska åka till Hufvudstaden och gå på teater.

Solbritt är Vattukvinna och kommer från det som i Skåne går under benämningen "Norrland".

Jag gissar på Ångermanland, men det kan vara fel.

Lovar att återkomma i ämnet.

Men nu är det kulturell helg som gäller för henne och hennes man.

"My fair lady", till exempel, med Tommy Körberg och Helene Sjöholm.

Maria Jönssons vänstra hand ...

"Syns det nu att det är Redhawks det handlar om, Bettan ...?" frågar Maria.

Det här är "cowboy-marias vänstra hand".

Som mer än hälften av mina arbetskamrater, är Maria Vattuman och så är hon född 1978.

Hon är rejält lång och hon går inte som vanliga människor .., hon liksom går som en panter .., lite bakåtlutad på nåt vis .., det är därför jag kallar henne för "cowboy-maria" .., hon är så otroligt lugn.

"Cool", skulle väl somliga säga.

Inte en enda gång har jag sett henne rusa genom butiken .., hon gör allt i samma tempo och hinner garanterat med lika mycket som någon annan.

(Kanske blir man så jordnära och trygg i sig själv om man har vuxit upp på en lantgård ...?)

Maria är född ute på Österlen .., har alltid bott i Skåne och är yngst av tre syskon.

Två bröder har hon.

På luncherna sitter hon mest och bläddrar i kvällstidningarnas sportbilagor .., ja, hon är omåttligt idrottsintresserad.

"Idrottar du själv?" frågar jag.

"Jaaa, jag håller på med luftgevärsskytte ...", säger hon.

Vad kan jag mera berätta om henne?

Att hon är lite rödlätt och fräknig ., att hon ansvarar för frukt, - och gröntavdelningen och mest äter färdigmat till lunch.

Jag frågar hur hennes man skulle beskriva henne .., ja, med vilken egenskap?

Hon tänker efter en bra stund, nästan så att jag hinner micra min mat klart innan hon svarar.

"Jaaaa, du Bettan .., han skulle nog säga att jag är b e s t ä m d av mig ...?" säger hon.

Själv skulle jag säga att hon verkar så orädd.

Då ler hon.

"Ja, det är inte så dumt .. jag är inte rädd för nånting .., jo, jag har en jäkla spindelfobi, men inte annars ...", säger hon.

På den där berömda skalan hur man trivs på arbetet, respektive med tillvaron i stort, svarar hon åtta på båda.

Ungefär så är det med den där härliga människan som heter Maria Jönsson och som jag tycker så oerhört mycket om.

André och Alex vänsterhänder ...

Aldrig i min vildaste fantasi hade jag väl kunna drömma om att jag skulle bli intervjuad av två sjuttonåriga pojkar i ämnet "diskriminering i arbetslivet", men det är just vad jag har blivit idag.

Och så himla trevligt det blev!

Just innan pojkarna går, frågar jag om vänsterhänderna .,. ja, går det an att få fånga dem på bild?

Det gör det.

Till vänster syns Alex hand.

Alex är lillebror storebror .., lite rödhårig (men det tror han inte själv) och fräknig och har en lugg som påminner om 60-talet.

Han är Fisk och bor på landet utanför Borrby.

"I en liten håla, bara ....", säger han och ler.

Alex pappa kommer från Huntington utanför London, så egentligen är ju den fräknige unge mannen till hälften engelsman.

När jag frågar hur han tycker att tillvaron är .., på den där berömda skalan mellan 1 - 10 .., så funderar han en liten stund.

"Tja .., jag har det bra .,. jag har flickvän och bra familj ..., ja, jag skulle nog säga ..., åtta", svarar Alex.

Vad han vill arbeta med?

"Jag vill bli författare/poet ...., jag skriver mycket .., och har skrivit en bok på engelska ..", säger han.

André är också sjutton år och Lejon.

Förut bodde han i Skurup, lika centralt som jag själv och vi pratar om hur det är att leva med folklivet och stöket så inpå knuten.

"Ja, fast nu bor jag i Abbekås .., där är det helt tvärtom ...", säger han och ler.

Om André finge arbeta med precis det han drömmer om, så skulle han bli pilot.

På skalan hur bra tillvaron är .., säger han .., "ja, fem."

Jag frågar och pojkarna berättar om medieprogrammet och det här med att göra dokumentärfilm.

Och dom berättar om det här med att vara osäker.

Båda säger, utan omsvep, att dom kände sig så osäkra i början av projektet ..., men hur dom sakta blir tryggare.

Och jag säger: vilka jättetrevliga ungdomar det här var!

(Och skulle jag ha blandet ihop lejon och fisk och namnen, så hojta pojkar!)

Maria Hanssons vänstra hand ...

Den här vänsterhanden tillhör min arbetskamrat Maria H.

Maria är som så många andra i affären Vattuman, men alldeles på gränsen till att vara Fisk.

Om jag minns rätt, blir hon 34 år om en månad.

Maria är ansvarig för ost och pålägg, ja, delikatesser helt enkelt, men hon kan så mycket mera.

Hon är skärpt och när vi har varit på kurs, är hon den som alltid ställer dom klurigaste frågorna.

"Hund eller katt Maria?" frågar jag.

"Ingetdera .., jag känner ingenting alls för den frågan ...", svarar hon.

Hon har tre döttrar som är nästan hela hennes liv och Marias sambo kommer från Enköping och är den enda som, - förutom jag själv -,när vi har personalfest och bjuds på julbord, vill ha potatis till sillen.

"Om du vinner 110 miljoner ...?

"Då betalar jag genast av lånen .., och så reser jag och absolut skulle jag ge bort pengar till välgörenhet, det tycker jag att alla som vinner mycket pengar borde göra ., eller jag förstår inte att dom inte gör det ..?" säger hon.

När vi på morgonen står och gör i ordning i mejerikylen, berättar hon att ..., när hennes egna barn är lite större, då skulle hon kunna tänka sig att ha fosterbarn.


Maria fixar julfrukosten på jobbet .., fast hon är ledig.
Hon kommer bara en timme före oss övriga.

"Bästa ämnet i skolan?"

"Matte!" svarar hon blixtsnabbt ..,. och då förstår jag varför hon tycker så mycket om Sudoko.

Då blir det tankeflykt förstås och jag ber henne att knäppa händerna som till bön och innan hon gör det blundar jag och säger att "garanterat vänster tumme upp!" och så blir det.

Jepp.

Under åren som jag har arbetat i affären, har vi kamperat torsdagkväll tillsammans och även helgen.

Det skapar en viss .., ja, samhörighet.

Man vet precis hur den andra arbetar.

När jag frågar Maria vad hon tycker är hennes mest utmärkande egenskap, så säger hon att "ja, jag är nog snäll .., och så är jag envis".

Jo, det tror jag också att hon är.

Att hon är världens snällaste, det vet jag redan.

Och lojal.

Men för mig är det nånting helt annat som personifierar henne; jag har aldrig någonsin i mitt liv mött en människa som så har känslorna utanpå kroppen.

Maria har lika nära till skratt som till gråt och att hon är lättrörd så nånting!

Så är det med den rara Maria Hansson.

Helene Ivarssons vänstra hand ...

Helene är butikschef i affären där jag arbetar.

Med det menas att hon helt enkelt leder och fördelar arbetet .., ja, ser till att alla varor kommer på plats innan vi hoppar på nånting annat.

Alldeles enkelt är det nog inte.

Helene är Vattuman och lillasyster.

Hon är uppvuxen i Malmö, men bor i Svedala .., hon har rött hår som alltid är välfriserat och så har hon katter, ja, Helene är en typisk kattmänniska.

Om man är rödhårig, kanske man är eldfängd och det är Helene.

Hon har ett häftigt humör och det har hänt att vi har diskuterat rätt så rejält, men det går snabbt över, även om hon säger sig vara långsint.

"Hur skulle du beskriva dig själv med ett enda ord ...?" frågar jag henne, där hon står vid läskhyllorna.

"Tjaaa .., jag skulle nog säga envis ...?" säger hon.

Och så frågar jag .., ja, vad hennes man skulle svara på samma fråga?

Hon tänker en stund.

" Njaa .., kanske att jag är snäll ..?" säger hon.

(Själv skulle jag säga att hon kan vara otroligt omtänksam.)

Om hon vore tjugo år och skulle börja om .., vad skulle hon då vilja arbeta med?

"Psykolog!" svarar hon genast.

Och drömresan ...?

"Tillbaka till Skottland!" säger hon lika snabbt.

Man kan säga så mycket om människor .., hit och dit och allt möjligt om egenskaper och förtjänster .. men för mig är Helene egentligen nånting annat.

Det var nämligen vi två som arbetade tillsammans en lördagmorgon i början av april och det var Helene som kom och räckte mig luren där jag fick veta att min mamma nog bara hade några minuter kvar att leva och det var Helene som hörde och såg min förtvivlan och fasa och hur jag rafsade ihop allt jag höll på med och störtade iväg till gruppboendet, - men för sent -.

Så var det.

Gunnar Rindås vänstra hand

Den här vänsterhanden tillhör Gunnar.

Så här berättar han om sig själv.

Född:
I vädurens tecken, april 1945.

Uppväxt:
I ett bruksamhälle som heter Vaplan och som ligger i Jämtland.

Jobb / Yrke:
Jobbar med lås på "Östersunds Låstjänst" sen åtta år tillbaka, mitt egentliga yrke är grafiker.

Intressen just nu:
Djur o natur, trädgården, fotografering, datorer, min blogg och min hemsida.

Musik jag lyssnar till just nu:
Jazz, blues, visor mm och klassisk musik.

Radioprogram som jag gillar just nu:
Spanarna, På Minuten, Eldorado, Public Service, Radioteatern.

TV-program som jag gillar just nu:
Kulturnyheterna, Kobra, Robin, På spåret, Morgonsoffan.

Mat som jag gillar jättemycke just nu:
Paltbröd, Kroppkakor, Rårakor, Stekt strömming, Spätta.

Mat som jag inte gillar så mycke just nu men äter ändå:
Kebab, Pizza, Hamburgare.

Mat som jag absolut inte gillar just nu:
Finns nog inte (tror jag).

Och så vill jag veta mera och skickar honom några frågor ...., hör du Gunnar ...?

Storebror eller lillebror?

Lillebror. (storebror är fem år äldre).

Bil eller moppe?
Moppe eller helst cykel.
Har bil eftersom man är helt tvungen att ha bil här uppe i glesbygden för att ta sig till jobb och affär.

Du får ett telefonsamtal från Svenska Spel som meddelar att du har vunnit högsta vinsten, 12 miljoner .., vad gör du?
Att jag skulle få ett sådant samtal är nog helt uteslutet eftersom jag inte spelar på Svenska Spel.
Men skulle jag mot förmoda vinna 12 mille så skulle jag trilla av stolen och efter ett tag när jag har sansat mig så skulle jag betala av mina skulder, skänka bort en del till nära och kära, några resor kunde det nog bli också och en hel del gick no aven till något bra välgörande ändamål. Ny bil skulle det inte bli, min gamla Toyota funkar så bra så...

Drömsemester?
Australien eller Svalbard eller en tur med Hurtigrutten.

Te eller kaffe?
Te så klart. Har druckit kaffe men tycker inte det smakar så gott längre, har övergått helt och hållet till te, svart eller gärna ett gott grön te.

Är du duktig på att dansa eller tycker du om att dansa?
Tycker inte det är så kul att dansa och detta gör att jag inte dansar så bra.

Om du frågar nån dig närstående vilka dina mest typiska egenskaper är, vad säger dom/hon/han/du då?
Jag uppfattas som en positiv, glad, hjälpsam, trevlig och ungdomlig gammal man.
Och det kan jag väl hålla med om och stå ut med.

Såja, nu vet vi lite mera om den här trevlige mannen.

Tack Gunnar!

Leinas vänstra hand ...

... och lite av den högra också.

Leina .., hemifrångrannen.

Hur ofta har vi inte suttit tillsammans vid deras södervägg och druckit kaffe och kalasat på ännu ljumma kanelbullar?

Nu bor hon i Uddevalla och jag själv längst i söder.

Leina ...., som är Vädur .., stark .. känslig .., bildlärare .., lång .., pratglad .. och en mycket god vän.

Berit Violas vänstra hand ...

På väg till Möllers Bageri träffar jag Berit.

Under många, många år var hon trogen kund i lilla kvartersbutiken där jag arbetade och hon var en sån där kund som man blev glad av, ja, hon är fortfarande sån.

Berit är nyss fyllda sjuttiofem år (Skorpion, alltså), hon är lång och har nästan alltid ett varmt leende på läpparna; ett filurleende .., och hon är uppvuxen i Mariestad och talar en utpräglad västgötska. (väschöttska ...)

I alla år har hon arbetat inom vården.

"Och så är du garanterat storasyster?" säger jag.

"Jaaa, men inte nu längre .., jag var fem år äldre än min lillasyster, men hon dog i cancer för flera år sedan ...", förklarar Berit.

Och så fortsätter hon.

"Men jag har en systerdotter .., hon heter också Berit och när jag fyllde år nu i slutet av oktober, då ringde hon och sa .., hej, det är lilla-Berit ..,. och jag blev så glad, för min syster döpte henne .., ja, lite efter mig och då blir man förstås glad ...", säger västgötamadamen.

En liten stund står vi och surrar utanför bageriet .., Berit frågar om jag har ledig dag och det har jag ju och sedan blir det hej och tack och vi önskar varandra en riktigt bra dag.

Max vänstra hand ...

"Hej Elisabeth.

Jag måste bara få dela med mig av världens goaste lilla vänsterhand.

Den tillhör mitt nyaste lilla barnbarn Max.

Max är nu -7 veckor.
Han skulle alltså inte ha fötts förrän i början av januari nästa år.
Men har man föräldrar som har som tävlat i dragracing så kanske man har extra bråttom.

Den 24 oktober såg han dagens ljus på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Han vägde bara 1246g och var 38 cm lång när han kom.

I dag väger han nästan 1500g och har vuxit ca 2,5-3 cm och mår bra.

Hälsningar Marianne Ekwall."

Marys left hand ...

Mary i fönstret.

På torsdagen, vår andra hela dag i Dublin, tar vi tåget från Heuston Station och ger oss av mot Galway.

Tågen är annorlunda .., där finns alltid ett rejält bord mellan fyra säten och mitt emot oss sitter en kvinna i min egen ålder och bläddrar i en tidning och mumsar på choklad.

Nästan genast sträcker hon fram chokladen och bjuder oss att smaka.

"It´s irish chocolate!" förklarar kvinnan som heter Mary och är född 1955.



Mary är Kräfta och äldst av åtta syskon.

Det är Mary, Noreen, Ann, Paddy, Austin, Sean, Sheamus och Sheela.
Alla är dom uppvuxna på västra delen av Irland och med efternamnet Creaven.

"Min pappa heter Jimmy och mamma Margareth, hon är född den 1/9", säger Mary.

"Ojdå, samma datum som pv!" säger jag då.

Och så ska jag gissa om någon av syskonen är Stenbock, som jag själv.

"Jag gissar på .., Paddy, han är nog Stenbock?" säger jag.

Då ler Mary.

Visst, precis så är det!
Hennes bror Paddy och jag själv firar födelsedag på samma datum, den femtonde januari!



Mary arbetar inom psykiatrin och har en son som också utbildar sig inom vården.
Sonen bor hemma hos henne och det fungerar alldeles utmärkt.


En egen mugg har hon med sig. Och mjölk.

Medan tåget tar sig fram genom landskapet där kossor och hästar betar i hagarna, pratar vi om våra liv.
Vi pratar om bantning, anorexia .., om självupptagenhet och hur det är att vara ung idag, vilket vi förstås inte vet så mycket om.
Vi pratar också om sammanhållning och pensionsålder.
På Irland går sjuksköterskor i pension vid 55 års ålder, alltså har Mary bara ett enda år kvar att arbeta.
Ååå, så hon längtar!

Men nu är hon på väg hem till sina föräldrar.
Varje år träffas alla syskonen hemma hos föräldrarna och så spelas det golftävling, men Mary är inte med, hon sköter mathållningen.

Det är dit hon ska nu.

Hem.

Och hon menar att vi absolut borde ta hyrbilen och ge av oss norrut .. mot Sligo, till exempel, ååå, där är så vackert! säger Mary.

Vid sista stationen innan Galway, tar hon ner sin väska från överhyllan och tackar för sig.

Ett trevligt lite möte blir det.

Varmt och gott.

Annelis högra hand ....

Alldeles intill ellis och jag själv .., på samma tåg som i inlägget här nedanför, sitter en kvinna och ler stillsamt och när vi börjar prata om detta med att kvinnans list övergår mannens förstånd, då skrattar hon högt och så blir det inledningen till lite småprat oss emellan.

Hon ser så otroligt snäll och rar ut!

Anneli är Fisk .., hon är 46 år och är uppvuxen i Halmstad, men bor i Laholm.

Dessutom är hon chef för ett boende (äldre människor) .., och på den där skalan mellan 1 och 10 ., hur bra hon trivs med sitt arbete, svarar hon omedelbart "det blir maxpoäng!"

Och så har hon en liten Papillon och är storasyster och där gissade jag rätt med en gång.

Bengts vänstra hand ...

På tåget mellan Malmö och Halmstad, råkar Bengt sitta snett mitt emot mig.
(Men just då, i början, vet jag förstås inte att han heter så ...).

Han är en man som är sportigt klädd .., han har silvrigt hår och när jag råkar titta på hans händer, så tänker jag att ... nej, han arbetar eller har nog inte arbetat med att bläddra bland papper på ett kontor .., för hans händer ser kraftfulla ut .., så där som en som har använt dem till något annat.

Kanske har han klättrat i berg?

Till en början sitter han och läser i en dansk tidning och han river ut en artikel och jag undrar för mig själv vad den kan ha handlat om?



Vid mannens fötter ligger hunden Smulan.

"Ropa på henne .., ropa på Smulan, då kommer hon till er!" säger mannen som vi nu vet heter Bengt.

Jag frågar om vänsterhanden och då blir det fler frågor.

Jo, han är Vädur .,. född 1942.. bosatt i Ronneby, men uppvuxen i Hallstavik ..., har arbetat som navigatör inom flygvapnet .., mest i Kallinge .., han är storebror och trivdes alldeles oerhört bra med sitt yrkesval.

Och så har han hoppat bungyjump .., apropå min fråga om han klättrar i berg.

Bengt har glada ögon och ser ut som en människa som ..., ja, tycker om livet.

Ungefär så.

Fem vänsterhänder från Portsmouth, England.

Lite ute på hal is är jag, men nästan hundraprocentigt säker är jag på att handen här ovanför, tillhör miss Emma Nixon från Portsmouth.

Vi sitter intill varandra på kapten Wangelis båt ute på havet och så blir det lite småprat så där om allt och inget och kanske mest om vänsterhänder.

Vad får jag veta?
Jo, att Emma är 19 år, är Vädur och storasyster.
Dessutom drömmer hon om att bli skådespelare och ska i höst börja studera "acting" i Bornemouth, ja, helst vill hon arbeta med teater.

Efteråt, när vi har kommit i land, säger Emma att ..., "mormor .., jag tycker att Emma faktiskt ser ut som en skådespelerska!"



Emmas syster heter Charlotte, är tolv år och Vattuman.
Eller kvinna.



Och mamma heter Karen Nixon och är Vädur.



Lillebror ..., Luke Nixon, han är Stenbock och fyller år den 14:e januari.



Sist av allt: pappa Mark.
Stenbock han också och 44 år ung.
På magen har han en tatuering där det står Portsmouth FC.

Roseanna och Antons vänsterhänder ...

Mitt ute på det turkosblå Medelhavet upptäcker vi att flickan som sitter intill oss, hon kommer från Kåge i Västerbotten.

Rosanna (vilket vackert namn!) Häggqvist, heter hon .., är arton år, Våg och mellanbarn.

I tre års tid har hon bott i Halland, i Varberg och när jag frågar vad hon vill arbeta med, svarar hon .., "ja, socionom, kanske?"



Anton Nilsson är hennes pojkvän och ressällskap till Kefalonia.
Anton är Fisk .., lillebror och har bott i Varberg i hela sitt liv.

"Vad jag vill arbeta med ...? Ljudtekniker ..", säger han ganska så snabbt.

På min fråga om den omtalade skalan mellan ett och tio och hur bra det här resmålet är .., så svarar båda "åtta".

Rolle och Annas vänsterhänder ...

Rolle .., pratglad stockholmskille som är Jungfru och 45 år.
Lillebror är han och har arbetat en hel massa år inom resebranschen.



"Du skulle ju egentligen ta en bild av min högra hand också .., den är i alla fall lite annorlunda ...?" säger Rolle på sin utpräglade stockholmsdialekt.

Så det gör jag.



Anna är Våg och 38 år och har arbetat med människor som har problem med ätstörningar.

Under båtresan från Fiskardo till Skala, kommer vi att prata om relationer, framför allt parrelationer.

"Vet ni, jag har aldrig sett så många par som suttit tysta mitt emot varandra under hotellfrukosten, det är ju inte klokt .., och det vet man ju, att blir det tyst .., då är det nog ingen vidare relation ...?" säger Anna förundrat.

Om det pratar vi.

Tre händer från England ...

Det här är Mandys hand.
Hon är storasyster, Skytt och bor tillsammans med maken Kevin och sonen Charlie, utanför London.
Under min och Emmas semester på Kefalonia ser vi ofta familjen på stranden .., och Mandy läsandes en bok och alltid i solskenet.



Sonen Charlie är sju år .., han har födelsedag den 21:a september och drömmer om att bli fotbollsproffs.
Charlies favoritlag är West Ham där Lucas Neill är lagkapten.
Nästan hela dagarna pysslar den här gossen för sig själv .., han gräver en grop i sanden och ställer upp små krigargubbar och han kastar boll i havet tillsammans med sin pappa och tillsammans ligger dom på en madrass och guppar i allt det blå.



Och så pappan Kevins hand.
Kevin är 45 år, storebror och född i Fiskarnas tecken.
Vad han drömde om att arbeta som lillpojke?
Jo, han ville också bli fotbollsproffs, precis som sonen.

När jag frågar dem hur dom skulle ranka semestern på Kefalonia, så där från ett till tio, svarar familjen "9".

En kväll är det dans på hotellet Anassa, grannhotellet till vårt.., och det blir någon slags form av disco och den engelska familjen rycks med och deltar av hjärtans lust och hela tiden gör herrn i familjen fel .., vänder alla sig till höger, hoppar han till vänster .., och allt görs med ett enda stort leende och jag känner igen mig så väl, så väl.

Och så rara är dom och erbjuder Emma att vara med och kasta boll i havet!

Lindas vänstra hand ..

Utanför hotell Aegelis i staden Skala på den grekiska ön Kefalonia, står Linda och säljer biljetter till kapten Wangelis båtturer.

Trots närapå 40-gradig hetta och när man själv mest hela tiden torkar svetten ur pannan, tycks hon fräsch som en nyponros.

Och glad.
Kvittrig.

"Good Morning Emma and Elisabet!" säger hon var morgon när vi passerar henne, på väg till stranden, hundra meter bort.

Eller femtio.

Linda är Fisk, född i Essex, äldst av tre syskon och har tillbringat fem år i Grekland och nej, det är verkligen inte som i filmen "Shirley Valentine", den där kvinnan rymmer från sin man och hittar kärleken i Grekland.

Nej, Linda och hennes man är lyckliga och om två år, när han brandmannen har gått i pension, är tanken att dom båda ska bo i Skala.

Aldrig i livet att hon kan tänka sig att återvända för gott till England.

"No! Never!" säger hon bestämt.

Men varför?

"Jo, grekerna är så härliga människor .., dom gör allt dom bara kan för att hjälpa dig om det skulle vara så .., dom är omtänksamma och .., ja, just såna saker!" fortsätter Linda.

Om hon trivs med sitt arbete?

"Oh, yes!"

Det blir lätt en tia på den där omtalade skalan, säger den före detta familjejuristen som nu ägnar sig åt att sälja båt-tursbiljetter i Grekland.

"You know, I´m a people-person .., I l o v e talking to people!" säger hon.

Linda-Maris vänstra hand ...

Plötsligt tittar någon in till oss i lilla rummet, på det där hotellet Aegelis.

Det visar sig vara Linda-Mari som kommer med ett parasoll och en badmadrass, ja, nu ska hon återvända till Sverige och vi som ska stanna ytterligare en vecka ..., kanske vill vi ...?

Det vill vi verkligen.

Linda-Mari är tjugonio år och Fisk.
Hon är storasyster och arbetar som miljöinspektör.

På den där skalan mellan 1 och 10 om hur bra hon tycker att semestern har varit på Kefalonia, säger hon ., efter en stunds tvekan ... "åtta"!

Eva och Oves vänsterhänder ..

Den här handen tillhör Eva.

Hon är Jungfru och född lillasyster och bor i Stockholm.

På hennes visitkort, som inte längre behöver användas, då Eva numera är s.k. "fritidsforskare", står följande att läsa: "Compensation, Benefits & Insurances, Human Resurces".

Eva och Ove bor på samma lilla hotell som undertecknad och Emma, ja, på vår semester i Kefalonia.



Och detta är alltså Oves vänstra hand.

Han är Lejon och lillebror och firar sin 60-årsdag i Grekland.

På en skala mellan ett och tio, hur bra deras semester har varit, svarar båda "fem".

"Vi skulle ha stannat här i två veckor, då hade vi hunnit med mycket mera ...", säger Eva.

Maria och Don Young´s vänsterhänder ...

Marias vänstra hand.

Mitt i det vi ligger och plaskar i ett turkosfärgat Medelhav, hör jag en röst en bit ifrån som säger: "Men visst är ni från Sverige?"

Jo, det är vi ju.

Kvinnan som frågar har ett varmt leende och det visar sig att hon heter Maria och ursprungligen kommer från Boden i Norrbotten, men sedan sju år tillbaka bor i England, i Sheffield.

"Men min farmor var från Storsävarträsk, mellan Umeå och Skellefteå!" säger hon glatt.

Maria är fyrtio år och Stenbock.

Hon är ett mellanbarn av totalt sex syskon och arbetar i en affär typ Synsam och där trivs hon bra, men när jag frågar vad hon skulle vilja pyssla med om hon inte ..., då säger hon att ... "ja, gärna nånting som har med rymden att göra .., jag har alltid fascinerats av sånt som planeter och stjärnor!"


Ärren syns tydligt ....

Hemma i norr, - och västerbotten finns ett uttryck som jag tycker så mycket om .., det är när man säger att någon är "som eljest".

Marias händer är verkligen ... "som eljest".

Precis som sin mamma och sina syskon och några av syskonbarnen, har hennes fingrar varit sammanvuxna,- det är något genetiskt förstås -, och Maria vänder på handen och visar ., "titta här .., ser du ärren ..?" säger hon.

När jag frågar hennes engelske make Don hur han skulle vilja beskriva sin hustru med en för henne typisk egenskap, så ler han filurigt.

"Hon är ..., lite långsam av sig .., ja, så där .., stressar inte upp sig", förklarar han.

Och apropå detta med hur viktigt ens eget språk är, så säger Don att ...,"ja, när vi har lite hårdare diskussioner av något slag, då börjar Maria alltid att blanda in svenska ord och då vet man att .., jaha, nu är hon upprörd ...", säger Don leende.



Och detta är alltså Don Young´s hand.

Mr Young , som är Skorpion och snart fyller femtio, arbetar åt ett f.d. stålföretag som nu är i finländsk ägo.

Han är storebror (har en lillasyster) och är född i Sheffield, där stålindustrin nu mest är ett minne blott. (Själv tänker jag genast på härliga filmen "Allt eller inget" som handlar om just arbetslösa industriarbetare i Sheffield ...).

"Och du då Maria, vad skulle du säga kännetecknar Don?" frågar jag sist av allt.

Då smajlar hon stort och säger, utan en sekunds tvekan: "Han är så jäkla tjurskallig, ska alltid ha rätt!"

(I familjen finns även hunden Scrappy, 7 år. Han kommer från ett s.k. hundhem och Maria berättar att hon och maken är den tredje familjen Scrappy hamnat hos och ååå, vad hon tycker om honom!)

Jag frågar dem ... så där på en skala mellan ett och tio .., hur skulle ni vilja ranka er semester här?

"Åtta ...", svarar båda.

Anna Anninoys vänstra hand

I lilla supermarketen, den uppe vid torget i staden Skala på ön Kefalonia i Grekland, där arbetar Anna Anninoy.

Hon är tjugofyra år och Lejon .,. född den 2:a augusti 1984.

Precis när vi än besöker affären, står Anna bakom kassadisken.

Och det är inte underligt .., för hon arbetar från sju på morgonen till tio på kvällen, minus två timmars lunch, varenda dag, sex månader på raken och därefter sex månaders ledighet.

Vi pratar om hur det är att vara kassörska .., att man på kvällen liksom vill hänga av sig smajlet och bara vila från allt.

Annas lillasyster är också i samma begit, hon arbetar i det lilla bageriet uppe på "Storgatan", det andra på vänster sida, sett från torget.

Marcus Tegnérs vänstra hand ...

Och nu är det så här att bilden tippar överstyr, hur jag än bär mig åt.
Men det må vara hänt; jag fixar inte att få den på rätt håll.

I början av sommaren kommer Marcus till affären.

Han ska vikariera under semesterperioden; mest i charken .., så han får lära sig allt om grillen och så blir det förstås allt det övriga som man pysslar med i en livsmedelsbutik och så ska han dessutom vara jouransvarig.

Hur intressant som helst är det att iaktta hur den här unge mannen, på relativt kort tid, förändras.

Första veckorna är han tystlåten och oerhört försiktig .., han rör sig som en som inte vill vara i vägen.

Nu, när han snart har arbetat klart och ska vidare här i livet, är allt annorlunda!

Nu går han med fart och pondus; han vågar säga ifrån och vara arbetsledare och i kollegieblocket som ligger i fikarummet .., där vi skriver sådant som vi tycker är viktigt att meddela våra arbetskamrater och inte minst chefen, där ser man ofta Marcus pyttiga handstil där han skriver ner sina tankar.

"Vill charkansvarig vara vänlig och ombesörja så vi får hem kassler i ordninarie sortimentet?"

Ungefär så.

Marcus är 23 år och Jungfru.
Han är yngst av tre syskon och är i rakt nedstigande led släkt med den här mannen.
Och den här.

I vanliga fall studerar Marcus psykologi i Lund och när jag frågar honom vad han vill arbeta med, så säger han utan att tveka att .. "ja, jag vill nog forska inom samma område."

Vad gör honom glad ?
Jo ....

• God mat
• Goda vänner
• Fint väder

Och tvärtom ..., han tycker inte om när tillvaron blir för stressig .., och när han känner av dålig stämning.

Jag berättar för honom om hur jag tycker att han har .., ja, liksom utvecklats under dom här månaderna i affären.

"Ja, precis så var det .., jag var väldigt nervös i början och tänkte att ni kanske skulle tycka att jag arbetade långsamt och så gick jag och tänkte på det och då blev det säkert precis just så .., men redan första dagen tyckte jag ändå att där fanns en positiv och varm stämning bland personalen och det tycker jag fortfarande och nu känner mig förstås trygg .., jo, du har nog helt rätt ..., så var det", säger han och skrattar lite när jag i personalrummet visar hur hans sätt att gå har förändrats.

På den där skalan mellan ett och tio .., ja, hur bra han trivs med sitt liv just nu, så svarar han direkt åtta.

Se där!

Jag tycker verkligen om Marcus och kommer att sakna honom och hans varma leende.

Viveca och Sven-Åkes vänsterhänder ...

Efter kanske trettio år, träffar jag en av mina kusiner, Viveca.

Nu är hon och hennes man på väg till Bornholm för en cykelsemester och i natt ska dom bo på hotell här i Ystad och då passar hon 0ch maken på att göra kusinen den äran.

Vivecas (med betoning på e:et ...) pappa var min pappas storebror och farbror Erland dog relativt tidigt och jag har bara spridda minnen av en varmt leende man med mörkt hår.

"Hur skulle du vilja beskriva din pappa?" frågar jag.

Viveca tänker efter en stund.

"Jaaa .., han var oerhört påhittig ...", säger hon.

Viveca arbetar som tandtekniker i Luleå och är Kräfta, precis som min Anders.

Dessutom är hon mellanbarn.

När jag frågar hennes man vad han tycker kännetecknar sin hustru, svarar han: "Hon är äkta. Hon är genuin."

Och när jag ber henne ta fram sin vänstra hand, faller vi i gapskratt!


Från vänster Anders hand, hans mamma bloggmadamens och så kusin Vivecas längst till höger.
Notera tummarnas likhet!



Och det här är maken Sven-Åkes vänstra hand.

Sven-Åke är Jungfru, mittenbarn av fem syskon och har arbetat inom det militära.

"Hur han är ...? Ja ..., han är en hederlig man .., det tycker jag ...", säger Viveca.

Och så får vi veta att han är barnkär och gärna pillrar med tabeller och sånt.

Ares vänstra hand ...

Det är när vi sitter tillsammans på toppen av klipphällen och pratar, Lena och jag själv, som mannen som ligger och solar eller vilar i skrevan nedanför oss, kommenterar min dialekt.

"Jaha .., och hur underligt är det inte att man plötsligt hör dalmål här nere ..?" säger han leende.

En stund innan har han pratat länge i sin mobiltelefon .., vi hör spridda meningar ..."ja, jag ska föreläsa på universitetet i ...".

Sånt.

Och vi kommer att surra om just dialekter; om västerbottniska och halländska och vi pratar om Norge och stjärntecken och till slut frågar jag om vänsterhanden?

Are är Jungfru och mellanbarn.

Han ser ut som en man som är trygg i sig själv.

Fyra vänsterhänder på ett Öresundståg ...

Längst uppe Ninas hand .., så Mikaels och Mats.
Mikael och Mats är Fiskar.
Nina är Stenbock och född i Finland.

Intill mig på tåget som ska ta oss till Helsingborg (där blir vi resolut avpoletterade och får order att invänta en extrabuss; när och var den bussen ska dyka upp kan ingen svara på ...), sitter Nina, Mikael, Mats och lilla Stella.

Kvartetten är på väg till Munka Ljungby där det ska bli bröllop.
Det är Mats som ska gifta sig och det är Mats som bär det något annorlunda armbandsuret.
Bröllopet äger rum i morgon, den 8:e augusti och den blivande bruden heter Fatima och kommer ursprungligen från Sri Llanka.



"Du vet .., 080808" .., säger Mats och ler.

Det är som i Kina, där siffran åtta är ett lyckotal.

Mats är utbilda sjökapten, men studerar nu industridesign i Lund.
Hans tvillingbror Mikael arbetar med 3d-utveckling inom processindustrin och hans hustru Nina har sitt värv med någon slags kundtjänst.

(Inom parentes har jag skrivit "team manager" i mitt block .., men jag kommer inte ihåg om det är det Nina är eller tänker bli. Förlåt!)



Och lilltösens vänsterhand.
Åååå, så spännande hon tycker att det är att hälsa på Pelle i sin kattbur!

Tre vänsterhänder tillhörande Göranssons i Småland.

1.
Först Lena.
Tvilling.
Arbetar inom hemtjänsten.
Och samlar på hattar .., på väggen i vardagsrummet finns en hel samling!
Hur läckert som helst är det.
Hennes mamma som är långt över åttio år, bor vid det enda trafikljuset i Ljungby.


2.
Det här är Tommys vänsterhand.
Tommy är som ett granitblock och är dessutom storebror till den halländske pensionatsvärden.
Arbetar åt ett energibolag och är en hejare på det här med aktier, faktiskt.
Och så tycker han om att visa bloggmadamer hur det ser ut i pannrummet .., ja, ja, det är det här med energin förstås.
Sa jag att han är Våg?
Och ser filurglad ut.


3.
Kajsas vänstra hand.
Pensionatsvärden pratar ofta och varmt om sin brorsdotter Kajsa.
Dom åker Vasaloppet tillsammans, även om det kanske inte gick så där himla bra för Kajsa den här gången .. men nästa, då ...!
När jag ber honom beskriva henne .., då säger han att hennes främsta egenskap .., det är nog den att hon är så väldigt omtänksam mot sina medmänniskor.
Kajsa är Stenbock.

En vänsterhand som tillhör Andrew från Notting Hill ...

Det är en lördag i början av augusti när vi sitter på en inbyggd altan i Fallnaveka, utanför Ljungby i Småland.

Plötsligt hoppar Kajsa upp och hojtar något om att "där är ju Andrew!" och så springer hon likt en hundrameterslöpare i en olympisk final och nerför slänten bär det av och på vägen där, på vägen intill åkern ser vi en mörk man i burrigt hår som cyklar så fridfullt och jag tycker att det låter som om hon ropar "Father! Father!" och det påminner mig om Törnfåglarna, den där tv-serien med fader Ralph, men det visar sig ju vara den här mannen hon hojtar på och han är verkligen ingen präst, men väl en man som försörjer sig som pianist och organist.

Det är i dessa sammanhang Kajsa har träffat honom, ja, hon spelar själv trumpet och har uppträtt med just Andrew och nu ropar hon och frågar om han möjligen vill dricka kaffe med oss andra .., hon bor ju där och Andrew bara gapar, för inte en aning har han om detta när han kommer cyklade längs en slingrig väg i det inre av Småland.



Men han gör henne sällska på på altanen och så börjar stora utfrågningen, förstås.

Stenbock är han .., precis som Kajsa.

Och så är han storebror och säger att det är härligt att vikariera som organist i Berga kyrka, för alla är så vänliga och ingen morrar om han skulle råka spela lite fel .., ja, de svenska psalmerna tillhör ju inte hans vanliga reportoar kanske.

Ja, se detta, det blev ett trivsamt litet möte!

Hans och Ingrid Petrés vänsterhänder ...

Hans hand.
Det här är en Jungfru .., en jägmästare eller en före detta sådan .., yngst av fem syskon (tre bröder och två systrar), uppvuxen i Västra Harg i Östergötland.
Pappan var bonde som arbetade upp sig.
Hans är intresserad av jakt och fiske och naturen i allmänhet.


"Ingrid .. hur skulle du beskriva Hans?" frågar jag.
"Handlingskraftig ...", svarar hon.
Själv säger jag ... glad.
Det är sällan man möter vuxna män som utstrålar så mycket glädje.

När jag var kanske tretton, fjorton år .., fick min pappa en ny chef, en jägmästare som talade en utpräglad östgötska och som visade sig heta Hans.

Då, kunde denne man vara i närheten av de fyrtio och han satt vid vårt köksbord och pratade med pappa, men .., han var den förste vuxne mannen som också tilltalade mig och frågade vad jag tyckte, ja, han var på något sätt den förste vuxne mannen som bemötte mig med någon slags respekt.

Jag har sedan dess alltid tyckt så bra om Hans och även om hans hustru Ingrid, hon som under många, många år skrev så härliga brev till min mamma och senare även till mig.

När pensionatsvärden och jag själv är på besök i Dalarna, ber jag att vi ska besöka Hans och Ingrid.

Det är trettiotre år sedan sist och det blir ett så varmt och glädjefyllt möte.

Sedan några år tillbaka är Hans drabbad av Parkinssons sjukdom, vilket såklart påverkar tillvaron.

"Man blir stelare.., ansiktsmimiken också .., ja, jag var förfärligt deprimerad när jag fick diagnosen och insåg att det här är obotligt ...", säger Hans.

Medan vi äter god lunch, berättar han om min pappa .. att det var så finurligt .., att min pappa som alltid röstade på socialdemokraterna, att han, enligt Hans, ju hade solklara borgerliga åsikter och var en så stor individualist.

"Och det är intressant det här .., ja, jag brukar säga att det här med att människor antingen är praktiska eller mer teoretiskt lagda, det tar ändå ut varandra, men med din pappa Elisabet var det verkligen så att han i allt var en praktiker .., han var duktig på att engagera och få med sig arbetarna; och allt som hade med skogen att göra rent praktiskt, men när det kom till det teoretiska, då hade han det svårare."



Det här är Ingrid som var lärare på högstadiet när jag gick i Centralskolan hemma i Malå.
Ingrid .. omtyckt klassföreståndare och senare, när familjen flyttat till Falun, invandrarlärare, något som hon trivdes så bra med.

I många, många år har jag brevväxlat med Ingrid och jag fick alltid läsa hennes brev till mamma på den tiden det begav sig.
Och det är så roligt med Ingrid, för när jag avslutar ett brev, då krumelurar jag lite och skriver .. "nä, nu ska jag ta mig kaffe ...", eller nåt sånt, men Ingrid, hon bara tvärslutar.

Allt vet hon om mina dejter hit och dit och när vi nu kommer på besök, då presenterar jag pensionatsvärden som nr 52 .., och hon förstår genast och skrattar gott.


Ingrid med sina händer som hon håller på löparen som hon en gång vävde i Malå.
Hon är Skytt.
Endabarn ... "å, det var min stora sorg, detta att inte ha syskon!" säger hon.
Pappan folkskollärare och mamman hemmafru.
"Ja, så var det ju på den tiden ...", säger Ingrid.
Att Ingrid har ringarna på sin högra hand, beror på en skada i fingret, får jag veta.

I femtiofem år har det här paret varit gifta och jag tycker att det finns så mycket liv dem emellan.

När jag frågar Hans hur han vill beskriva sin hustru, så säger han genast att hon är otroligt omtänksam .., "och energisk, hon är den mest energiska människa jag vet!" säger han .., "och dessutom är hon väldigt generös!".

Efter två timmar i Falun och hos det här rara paret, tackar vi för oss och åker söderut.

Om jag säger att jag är alldeles inutivarm av nån slags ömhet och tacksamhet, så är det inte en överdrift.

Det var ett helt underbart möte!

Fyra vänsterhänder på väg till Portugal ..

Från vänster Anders, så kommer Annas hand .., silverklockehanden är nog Hannahs och den med ådror .., torde då vara Mickes.

Och till Anna och Anders är jag alltså mamma.

Anns vänstra hand ...

Ann är född i Malmö 1952 .. och är Fisk.

1977 gick flyttlasset till Göteborg och där bor hon ännu.

"Säg nånting som är typiskt för dig ....!" ber jag.

(Hon har känsliga fötter .., vrickar och får lätt skavsår .., det är sånt Fiskar får ..., säger hon medan jag skriver.)

• Envis
• Vill bestämma
• Musikalisk
• Gillar Metallica
• Stickar
• Läser
• Tycker om göteborgshumor
• Ensambarn (det är kanske därför hon vill bestämma ..?gissar hon ..)
• Har svårt att fördra dumhet
• Plikttrogen ("alldeles för mycket").
  
• Trebarnsmamma och gift med en norrländsk man (från Piteå är han .., och dessutom Stenbock).
• Ann är före detta lärare och skulle gärna driva en syateljé eller sybehörsaffär.
• Hon tycker om att skriva vackert .., så där med kalligrafipenna.
• Är absolut ingen campare. "Nääää! Jag är en asfaltblomma som vill sova i en säng och äta frukost vid dukat bord!" utbrister hon leende.
• Och så har hon en kolonilott som heter Hvilan.
  

Hilda och Ellas vänsterhänder och ett par illgröna skor.

På min lunchrast träffar jag två små godingar; det är lilla Ella och hennes storasyster Hilda.

Hilda är storasyster och är två år.

"Världens bästa storasyrra dessutom!" säger hennes mamma som heter Ingrid och är småländska, ja, hon kommer från Växjö och är gift med min gotländske chef.

Ella ligger i barnvagnsinsatsen som står på bordet och jag böjer mig fram och småpratar med henne. Hela tiden möts man av ett enda stort leende.



Och här är Hildas hand.

På höger tumme, men den syns inte här, har hon ett illgrönt plåster.



Och så har hon gröna små skor som hon har sparkat av sig alldeles intill vårt omklädningsrum.

Två vänsterhänder från avdelningen för klinisk fysiologi på Lunds lasarett.

Eller kanske laboratoriet för klinisk fysiologi.
Här ovanför sjuksköterskan Elisabets hand.



Och den undre tillhör Monica.

Två såååå rara och vänliga kvinnor som tog emot i röntgenrummet.

Annikas vänstra hand ..

Det här är Annika.

Hon är född den 1964 och är, precis som bloggmadamen, Stenbock.

"Men jag känner mig absolut inte som en sån, nä, det måste vara nåt vajsing!" säger hon.

Annika är ett mellanbarn med två syskon; ett äldre och ett yngre, hon är uppvuxen i Arlöv utanför Malmö och arbetar med något så ovanligt som essenser och smakämnen.

På en skala mellan 1 - 10 när det gäller jobbet .., säger hon efter viss tvekan ... 5.
När det gäller själva tillvaron i sig själv .., blir det 10.

"Men det är nog för att vi ska åka på semester hela familjen .,. ja, till Karpathos i Grekland!" säger hon och strålar med hela ansiktet.

När jag frågar henne vilken egenskap hon tycker stämmer bäst in på henne .., svarar hon .., "ja, att jag är .. omtänksam, kanske?"

Och så har hon en stor passion .., nämligen att tillverka halsband.

Det är just ett sådant hon bär på bilden.

Maryams vänstra hand ...

Som en exotisk fjäril som har flugit fel ..., det är tanken som slår mig när jag ser den unga kvinnan bakom bröddisken på Möllers bageri.

"Pling-pling", hörs från dörrklockan.

Och den unga kvinnan har rådjursögon och ett leende som nog kan smälta, ja, om inte polarisar, så i alla fall göra så att isproppar i Torneälven upplöses.

Så jag frågar om hon är ny på jobbet och det är hon väl, på ett sätt.

"Fast i vanliga fall arbetar jag extra i Lund, ja, på ett bageri", säger hon.

Ögonen är vakna och alerta.

Hon ser skärpt ut.

Och så kommer den där frågan ..., om vänsterhanden?

"Min vänstra hand .., haha ..., javisst får du det!" säger hon och börjar genast syna nagellacket.

Hon heter alltså Maryam och kommer från Iran och det är hennes far som äger bageriet, såväl här på Regementsgatan som i Lund.

Och jag frågar om det är någon skillnad i att arbeta i ett bageri i Lund eller i Ystad?

"Oh ja! I Lund har studenterna ofta så begränsat med pengar och köper aldrig några större mängder med bröd ..., men här .., här är det som alla känner varandra och det pratas mera och dom köper så mycket olika saker, ja, jag tycker att det är så trevligt här i Ystad!" säger hon.

"Du är storasyster, eller hur ..?" undrar jag.

"Ja, jag har tre yngre syskon, systrar allesammans", och på den där skalan från ett till tio om hur bra hon trivs med livet, säger hon ..., efter en stunds funderande ..., tio.

Maryam är Kräfta och har studerat på Komvux för att höja några av sina betyg.

"Vad jag vill arbeta med? Jag ska bli jurist .., det är mitt mål och jag ska nå det!" säger hon leende.

Tänk, alldeles övertygad är jag att hon kommer att nå sitt mål.

Och nu blir jag osäker .., tänk, om hon stavar sitt namn med n på slutet?

Eller om det stavas Maryam?

Om du läser här .., skriv gärna en kommentar så det blir rätt!

Tre småländska vänsterhänder i Lund ..

Från vänster: Ulf Göransson, filurig musiker, född i Ljungby .., påminner om Peps Persson. Skorpion.

I mitten: Emil, son till Ulfs äldste bror Tommy.
Emil är rörmokare och Stenbock.

Längst till höger: Hannes, Ulfs son.
Arbetar i restaurang.
Tvilling och är tvilling.

Fyra vänsterhänder i Halland ...

Lena.
Bloggerska.
Stenbock.



Lille Alexander.



Här med. En liten tvåårshand.



Och hans farfar och faster och lilla handen i mitten,

Möte på tåg / Marie

• Namn: Marie
• Kräfta
• På väg till: Båstad
• Storasyster
• Drömmer om att arbeta med: genusfrågor
• Favoritfilm: Släpp fångarna loss ...
• Katt eller hund? Hund.
• Håller på med: ett syprojekt; sitt livs första ..., 4o-talskläder.
  
  
  
  Marie har lånat en bok från biblioteket med mängder av modebilder från just den tiden. Nu tänker hon sy sig sådana kläder.

På den där skalan , hur bra tycker hon att livet är just nu.., svarar Marie åtta.

Möte på tåg / Frida

• Namn: Frida
• Fisk
• Uppvuxen i Gislaved ... "Continentaldäcken ...", säger hon och skrattar gott.
• Studerar till hårfrisörska i Helsingborg
• Är storasyster
• Och det bästa hon vet är att träffa familj och vänner.
• Frida sitter mitt emot mig och kliver också av i Halmstad.
• I sin väska har Frida massor av polkagrisar från Gränna som säljd till förmån för klassen. Anita köper genast.
  

Möte på tåg / Marianne

• Namn: Marianne
• Fisk
• Bor och är uppvuxen i Helsingborg
• Är inte mellanbarn som jag tror, utan endabarn
• Har arbetat i bank
• Och det bästa hon vet ...., är att träffa barnbarnet Calle som är 2 år.
• Är, liksom Anita, på väg till ett stort möte i Göteborg för fibromyalgidrabbade

Möte på tåg / Anita

• Namn: Anita
• Oxe
• Bor i Billesholm ... "du vet Billesholmskorven ...", säger hon och skrattar
• Storasyster
• Älskar att träffa sina barnbarn på 2.5 och 4.5 år. "Ja vi är ju i den åldern när det är det viktigaste ..", säger hon och det vet jag verkligen att man är.
• Anita är på väg till Göteborg på samma möte som Marianne.

Till Marie, Frida, Anita och Marianne: det är ett enda krångel med blogger just nu, så ..., så LÄNGE, tills jag kommer hem , finns ni här.

Här är adressen: www.cikoria.blogspot.com

Pensionatvärdens vänstra hand

jungfru
tålmodig
tålmodig
valnötsbrödsbakande
skrattig



ömsint
bestämd
målmedveten
känslig
född 1955
ivrig cyklist
sopsorterare
miljöpartist
vindkraftvän
musikalisk

kamrat

pojkvän

Anna-Karins vänstra hand

Den här vänsterhanden tillhör Anna-Karin Ingrid Elisabeth i Halmstad.

Hon är femtio år, har snaggat hår, glasögon och ser ut som en människa som har hittat hem till sig själv.

Det är det första jag tänker på när jag ser henne; att hon ser så ..., trygg ut.


Bilnycklarna.

Vi har aldrig träffats förut, men nu ska vi .., och hon hämtar mig i sin lilla Renault Clio och så åker vi förbi åkrar och ängar och havet till höger och så är vi framme i Halmstad.

Det är där hon bor; i bostadsområdet Kärleken.

Tänk er själva.

Anna-Karin är Våg och har vänster tumme upp när hon knäpper händerna som till bön.
Man märker genast att hon är väldigt analytisk.

"Om du får välja tio resmål som du vill besöka innan ditt liv är tillända ..?" undrar jag.

Hon tänker en stund.

"Tja ... Thailand .., Australien .., Gotland .., Transibiriska järnvägen .., Tibet .., Grekland .., ja, gärna till Norrland också ...", säger hon.


Köksfönstret.
Hela lägenheten andas färg.

På en skala ett till tio .., så där hur bra hennes liv är just nu ..., säger hon ..., 7,5.

Och hon är envis och målmedveten och tycker om att ha projekt på gång, säger hon.

Tänk, jag tycker om henne från sekund ett.



Här är också Anna-Karins hand. Det är den som är till vänster.
Till höger dottern Hanne.

Titta, så lika händerna är i formen!

Framme i Helsingborg slår jag mig ner på Knutpunkten och väntar på att tiden ska gå.

En timme är det kvar tills tandläkarbesöket.

Då .., upptäcker jag ett stort sällskap flickor som nästan alla bär vita jackor och det kånkas på sportväskor och det skrattas och tas bilder.

"Tänk om dom är från Japan ....?" tänker jag för mig själv.

Ja, egentligen tänker jag ju på den här madamen.

Och så samlar jag ihop allt mitt mod som ligger och skramlar lite här och där och när jag har föst det samman och intalat mig att allt som kan hända är att man faktiskt får ett nej .., så går jag fram till töserna och frågar om dom är från Japan och jaha, ja, just det .., ja, men är det då möjligt att jag får ta några bilder till min vän som studerar japanska, bara så där för att ge henne en alldeles särskild hälsning?

"Oh yes!" säger flickorna och skrattar lite blygt.

Det visar sig att dom har deltagit i Klippan Lady Cup i brottning och nu stundar hemresa och gärna vinkar dom lite till ellis.

Och när jag ändå är igång .., frågar jag om händerna,.

"Visst! Inga problem!"



Först ut att visa vänsterhanden är Hirano Shoko.



När hon skriver sitt namn i min norran-kalender, säger hon att efternamnet kommer först.



Och sedan ... kan hon verkligen heta Suzuki i förnamn?



En av händerna håller till i Tokyo .., den andra i Yokohama.

Och en av de rara töserna på bilden tog medalj i tävlingarna.

Nu ska vi se om ni kan gissa vilken av dem ....?

Kan man se det på kroppsspråket?

Susanns vänstra hand

Hon står utanför expeditionen där tågvärdar och lokförare tar paus.

Där har även jag en gång i tiden tittat in.

Nu kämpar hon med att få fyr i pipan och jag smajlar när jag passerar .., det ser så härligt ut.

Lite ..., annorlunda.

Och jag frågar förstås ..., jodå, det går bra.

Hon heter Susann, utan e och arbetar som tågvärdinna.

"Du är nog .., få se .., du är nog stenbock som jag själv .., jag känner igen mig i dig ..?" säger jag.

Då ler Susann.

Jepp.

Hon är stenbock.

Fyller år den 14:e januari.

En dag före bloggmadamen.

Kias vänstra hand

På väg hem från Stockholm, - sittande i ett blått flygplan som tillhör Svenska Fotbollsförbundet - hamnar jag intill Kia.

Hon har, precis som jag själv, besökt barn i Hufvudstaden och är nu på väg hem igen, till Trelleborg.

"Du är lärare, va ..?" säger jag.

Jepp.

Det är underligt, det är det verkligen, att man så ofta gissar rätt just på den yrkesgruppen.

Kia undervisar i bild och drama och säger att hon stortrivs med sitt arbete.

Tre vänsterhänder från Glommersträsk ...

Nu ska ni få höra hur filurig tillvaron kan vara och hur lycklig man kan bli en helt vanlig tisdagkväll i slutet av februari!
När jag kommer till Sturups flygplats är det en timme kvar tills flyget ska lyfta.
Så jag sätter mig och bara väntar.
Sms:ar .., ringer ett samtal .., mår bra.

Då hör och ser jag en man i jeans och vit skjorta som pratar på ett lite annorlunda sätt .., ja, jag ser honom stå vid incheckningsdisken och han bryter av mot alla andra kavaj/kostymklädda män i tajta jeans och spjutiga skor; den här mannen ser ut som om man är fullkomligt trygg i sig själv och hade han burit attachéportfölj hade jag inte trott mina ögon.

Det är vad jag tänker när jag ser honom.

Och så blir det säkerhetskontroll och det visar sig att vi ska igenom samma båge och ska kollas ungefär samtidigt .. ja, jag går före och får ta av mig anorak och hårspänne och gud-vet-allt och den här mannen, han får göra ungefär samma procedur .., nu är han dessutom i sällskap med en kvinna och ett barn.

Han pratar glatt och väldigt norrländskt och när jag har dragit på mig anoraken och satt upp håret, går jag fram och frågar var han kommer ifrån?

"Från Glommers !" säger han brett leende.
Glommersträsk ligger bara sex mil från Malå, - hemifrån, alltså - och att det kan skilja så mycket ändå på dialekt, hade jag inte trott, för när mannen pratar låter det nästan som pitemål.

Om det pratar vi en liten stund och jag förklarar att jag bor i Ystad men är uppvuxen i Malå och det känner man ju förstås till.

Och så frågar jag om jag får ta en bild av deras vänsterhänder?
Inga problem!



Längst t.v. ser ni glommersmannens fästmö eller sambos hand.
Hon heter Viktoria Hansson, är Tvilling och arbetar som hårfrisörska.
På den omtalade skalan mellan ett och tio .., hur bra hon trivs med sitt yrkesval, säger hon åtta.
Viktoria ser ut som kvinnor gör hemma.
Inte-krusidullig.
Hon ser så jättesnäll ut!

I mitten är det glommersmannens hand.
Såväl han som Viktora är dessutom vänsterhänta, så där på riktigt.
Mannen, vars prat gjorde mig så glad, heter Bo Granlund; han är också Tvilling och arbetar som maskinförare.
Eller: "Jag tjör plogbil", säger han, med typiskt norrländskt tje-ljud i "tjör".
Herr Granlund har minst fem rävar bakom varje öra och är inte heller han det minsta krusidullig; nej, han är så långt från dator-kavaj-spjutigskomännen som man bara kan komma.

Och längst till höger .. Clara.
Hon är tio år, är Våg och är inte vänsterhänt.

I ett par dagars tid har den här härliga trion varit på besök i Skåne .., i Malmö och i Köpenhamn och nu är dom på väg hem, först till Arlanda och sedan Skellefteå flygplats och där väntar hämtning med bil.

Bo Granlund säger att det här att vara i södra Sverige, "hä ä ju som helt annorlunda!" och det kan jag verkligen hålla med om.



Här står dom, alla tre.

Och när jag har sagt tack och hej och tagit i hand och gått mot Bromma-gaten, då känner jag en sån ofattbar inombordsglädje och inutivärme och allting som är glatt och jag känner så tydligt, så tydligt var jag hör hemma, rent mentalt.

Och helt plötsligt drabbas jag av v å l d s a m hemlängtan!

Mias vänstra hand

Och så tar vi pendeltåget in till stan, Emma och hennes mormor som är jag.

Jag mobilpratar med hemifrånbekantingen och berättar om krånglet med biljettköpet på bussen och snett mitt emot mig sitter en kvinna, - det är hon som är på bilden -, och ler så mjukt.

När samtalet är slut, blir jag sittande och tittar på kvinnans händer.

Det finns vissa människor som har en slags utstrålning som är rent påtaglig och så är det med den här kvinnan. Hon ser så ..., snäll och rar ut.

Efter några sekunders tvekan frågar jag om jag får ta en bild av hennes händer och jag förklarar det här med vänsterhandssidan.

Jo, det går jättebra, säger kvinnan som har så otroligt vackra ögon.

Och jag frågar så där ..., "vad skulle du ha arbetat med om du vore 20 år?"´

"Utan tvekan skulle jag vilja arbeta med ungdomar som har kommit fel här i livet ...", säger hon.

Och jag anar en dörr som ställs på glänt och tvekar aningen av en sekund .., sedan frågar jag om detta är nånting hon har egen erfarenhet av?

Det är då hon ställer hjärtats dörr på vid gavel.

Just då.



Jo, så här är det.

Kvinnan berättar att hon har varit helt fel ute i livet och använt tunga droger och suttit i fängelse, ja, tills för två år sedan då hon kom i kontakt med före detta LP-stiftelsen som numera heter Livskraft; ett behandlingsprogram i tolv steg i kristen regi och tänk, att då vände hennes liv.

Hur kunde det bli så fel från början?

"Mycket är ens uppväxt .., vi var tretton syskon, ingen enda av oss har samma pappa ...", berättar hon.

Nu har hon varit drogfri i två år .., hon har återfått kontakten med sin trettonåriga dotter .., hennes man eller sambo har gjort samma resa och tänk, igår fyllde kvinnan 49 år.

"Men grattis i efterskott!" säger jag och tar henne i hand.

Och hon ler med sina oändligt varma ögon.

Idag ska hon på det allra sista besöket hos det som förut kallades skyddstillsyn .., Den Allra Sista Gången ..., och hon säger att det känns som om hon tar ett steg ut från myndigheternas register.
Och jag frågar om jag får ta en bild av hennes ansikte?

"Javisst!" svarar hon utan minsta tvekan.

Kvinnan, vars liv så totalt har förändrats, heter Mia och är uppvuxen i Göteborg och bor numera i Märsta och på den där skalan mellan ett och tio om hur hon tycker att hennes liv är just nu, svarar hon ..., "då får det bli tio!"

Det finns faktiskt inte ord för hur påverkad jag blir av hennes berättelse.

Och Mia .., när du läser det här: jag önskar dig verkligen all, all lycka i framtiden!

Till familjen från Glommerstäsk ....

Hej igen!

Jag har lite problem just nu med att få till det på den här sidan .., men klicka på den här länken, så kan ni se hur det blev ...

Tack för några trevliga minuter mitt i livet!

Elisabet

Veterinären Ingas vänstra hand

På bilden är hon i färd med att kastrera katten Pelle.

Ingas föräldrar var bönder och hon var den första i sin familj som läste vidare.

Ååå, vad hon trivs med sitt arbete!

"På en skala ett till tio ...?" frågar jag.

Och medan hon skriver ut ett recept på medicin till Pelle, säger hon, utan en sekunds tvekan: tio!

För så är det, att hon helt enkelt älskar sitt jobb!

Börje, Gabriella, Alexandra och Gustafs vänsterhänder

Den här handen tillhör Börje från Simrishamn.
Börje, som är uppvuxen i Malmö, är pappa till Alexandra som är min granne.

Herr Kristiansson är 55 år .., Fisk och när jag frågar vad han arbetar med, så säger han att han är "livsnjutare".

"Ja, jag har tidigare arbetat som sjöingenjör...", förklarar han och det är väl ett yrke som gjort för en fisk?

På en skala från ett till tio .., så där hur bra han trivs med sitt liv just nu, svarar han åtta.

"Åtta? Ja, men det är ju bra!" säger jag.

Egentligen känner jag inte Börje mer än att jag har suttit tillsammans med honom, hans två döttrar och den italienske mågen ute på innergården under en ljummen sommarkväll, men jag tycker att han är en sån ..., glad filur.



Äldsta dottern heter Alexandra och hon har, tillsammans med sin italienske pojkvän Ciro, ett eget inlägg .., men jag tänker att hon kanske vill vara nära sin pappa och sina syskon .., så hon får hoppa in här också.

Alexandra är alltså min granne som arbetar som tågvärd; alltid så rar och vänlig.
Och generös!
Så snart jag kommer in för att ta bilder, ställer hon fram ett glas rött vin och hela stämningen i köket är så ..., familjär.

Man känner sig helt enkelt v ä l k o m m e n.

Och titta, så lika hennes och Börjes hand är!



Förutom Alexandra, finns i familjen ännu en dotter, nämligen Gabriella.
Gabriella är 24 år .., Skorpion och läser filosofi vid Lunds Universitet och mellan varven arbetar hon som personlig assistent.

Och så skriver hon och drömmer om att bli författare.

"Vad tycker du om för slags musik ..?" frågar jag.
"Just nu ..., en grupp som heter Múm .., från Island ..", säger hon.

När den där skalan kommer upp .., tänker hon efter en stund.

"Njaa .., kanske sex ..., sju ..., för om det är mera .., då är det ju nästan fullkomligt ..?"

Gabriellas hand är svindelvacker och jag känner med min hand på den lilla gropen som bildas mellan tummen och handleden.

Tänk, att den har hon aldrig upptäckt själv!



Yngst i familjen är Gustaf.

Han är 19 år ..., är lite rödlätt och ser så ... glad ut!
Jag tror förstås att han går i någon skola, men det gör han inte alls, han är k o c k och arbetar och bor på Gotland!

"Den pojken har levt sitt liv i köket sedan han kunde stå upp ...!" säger Börje och skrattar gott.

Gustaf är helnöjd med sin tillvaro och menar att nio poäng på den där tiogradiga skalan .., ja, det är helt rätt.

Och tänka sig, alla i familjen har vänster tumme upp när vi testar det här med att hålla händerna knäppta som till bön!

Ciro D´Alessandros vänstra hand

Ciro är pojkvän till Alexandra i inlägget här under.
Nu är han på besök i Ystad och jag fångar honom och Alexandra i flykten och frågar om jag får ta några bilder av deras händer?

Jodå, det går bra.

Ciro är fyrtiofyra år .., äldst av tre bröder och Vattuman.

Uppvuxen utanför Neapel.

Han arbetar som sjöman (det var på ett kryssningsfartyg han träffade Alexandra) och tycker egentligen om all slags musik (jag frågar ...), från klassisk till rock och måste han välja mellan att ha hund eller katt, väljer han .., hund.

Alexandras vänstra hand

I porten intill min, en trappa upp bara, där bor Alexandra.

Hon är Våg, storasyster, trettiofyra år och arbetar som tågvärd.

Alltid rar och vänlig är hon.

På en skala ett till tio .., ja, så där hur hon trivs med sitt arbete, säger hon ..., åtta.

"Tja .., det är hela den där sociala biten .., att man träffar så många människor .., och det här med service", förklarar hon.

Om någon representant från Svenska Spel skulle ringa och meddela att Alexandra vunnit tio miljoner på Lotto, då skulle hon köpa sig ett hus i närheten av Medelhavet.

Just så.

Axel Jonssons vänstra hand

Den här handen tillhör en filurig herre vid namn Axel.

Vädur.
Född 1925.

Tillsammans med sin yngre bror växte Axel upp i en liten by utanför Malå, hemma i Västerbotten och de båda bröderna visade sig vara begåvade; den ene kom att arbeta som professor i parapsykologi och han som var och är storebror, blev folkskollärare.

Det är Axel det.

Under ett besök i Halland slår jag honom en signal .., det är säkert tio, tolv år sedan vi senast träffades och nu är Axel åttiotre år och kanske kommer han inte ihåg mig?

Det är precis vad han gör.

Och jag lovar att påföljande dag hälsa på honom; nu är han änkeman sedan ett par år tillbaka, men verkar pigg och kry och så där lagomsprallig.



"Vi var så glada för den här bilen och en dag sätter jag mig i framsätet och låtsaskör och brummar och har mig och lillebror sitter i baksätet och blir sur och vrång och vill förstås också
köra ..., men då säger jag att ... hörru, du kan få vara Kung .., ja, då är jag din chaufför och skjutsar dig dit du vill!" berättar Axel och smajlar filurigt.

Det är då, vid det besöket som Axel visar den här bilden.
Längst från vänster syns hans mor Märta och så den stolte och nyblivne bilägaren/pappan Gotthard och så bröderna: Martin och hans storebror Axel.

Och Axel berättar om sitt liv .. hur han och hustrun Göta hamnar på Hawaii av alla ställen på vår runda jord och det blir början på ett alldeles omåttligt intresse för just det resmålet och efter diverse krumsprång i tillvarons slumpartade karusell, blir Axel programledare för ett radioprogram som heter "Aloha" och som sänds från Malmö.

Och han berättar om sitt folkskollärarliv och vi sitter vid hans köksbord och jag häpnar över hur till synes glasklart hans minne är.

Och jag ber honom att knäppa händerna som till bön och tänker att han bombsäkert har höger tumme upp .., han är nog en kreativ människa, även om folkskollärare säkert har drösvis med logiskt tänkande.

Och ser man på ....



Höger tumme upp!



Axel bjuder på semlor och gott kaffe i små, små vita koppar.



På en träplatta står en tjusig lite bil som jag gärna vill fotografera.

"Njaa .., vänta lite .. jag bär själv in den i köket ..", säger Axel.

Han är nog rädd att jag ska tappa dyrgripen i golvet.



Och så berättar han om sitt intresse för bilar och hämtar en pärm, så där för att riktigt förklara.
På utsidan av pärmen finns bilder av alla bilmodeller som han och hustrun har haft.

"Här ser du ..., den här var härlig att köra!" säger han, men på västerbottniskt vis: "tjöra".

Efter mer än fyrtio år i Halland, har han kvar alla tje-ljuden.

"Tjänsla" .... "tjörde ...".



I hans prydliga kontor hänger på väggen en tavla gjord på skolan .., en slags platt jordglob i papier-maché och där perspektivet inte är Europas länder, så där som vi är vana vid .. utan andra sidan .., med Hawaii längst till vänster.

Det är helt enkelt genialiskt!



I vardagsrummet (där en bokhylla är fullproppad med inspelade videofilmer .., där är tv-serien Magnum och Bonanza och gud-vet-allt!) står en vas med lätt bedagade tulpaner.


Han är lite lik författaren P-O Enqvist.

Axel är Vädur, precis som min pappa.

Min pappa lät bygga en racerbåt som han susade omkring med på malån .., han drömde också om att skaffa sig en Volvo P 1800, en sån där bil som Helgonet körde omkring med och på det hela taget hade han alltid kvar pojken inom sig.

Precis så är det nog med Axel.

Och han gympar varje morgon; benpendling för att ha bra balans .. och han rör sig smidigt.

Vid åttiotre års ålder har han nu bytt bil

Visst.

En Volvo, kanske ni tror ...., ja, men det passar väl för en äldre herre .., en man som vid 45 års ålder har tänkt sig att bli flygare och som då tar flyglektioner och berättar om glädjen, nej, euforin av att kunna starta och landa själv!!

En Volvo hade väl varit nånting för en äldre gentleman?



Nej, då.

Axel, den kungliga chauffören, han köper sig vid 83 års ålder en Cadillac!



Och så bjuder han schangdobelt på en åktur runt det lilla samhället där han bor och det hela är bara så sanslöst underbart ljuvligt och från bilens kasettbandspelare sjunger Nat King Cole och därefter Emile Ford och jag berättar att den mannen, mr Ford, en gång var gift med mitt ex:s kusin ..., och Axel rattar försiktigt och berättar om hur mjukt bilen går och jag, som har min Alzheimersjuka mamma som referens när det gäller åldrande, jag tror inte mina ögon.

Sist av allt, efter åkturen, tar vi bilder av varandra och säger hej och tack och utdelar varma kramar.




Och prick hela vägen hem till Ystad sitter jag och smajlar och tänker på Den Kungliga Chauffören som vid åttiotre års ålder uppfyller en dröm och tänka sig, fortsätter att ha glitter och en slags nyfikenhet på livet i sina ögon.

Just så var det med det mötet.

Och just så blev livet för "Den Kunglige Chauffören" Axel Jonsson, en gång uppvuxen i en liten by i norra norrlands inland och nästan fjälltrakter.

Amerikanske Kims vänstra hand.

Kims vänstra hand.

Av alla egenskaper som människor har tilldelats, finns det en som jag värdesätter mer än alla andra, och det är en slags humor.

Då menar jag inte berätta-tusen-historier-på-en-gång-humor, utan en mer filurig humor.
Och en slags inställning till själva livet.
Så där lite stillsamt leende.

Sånt tycker jag om.
Så när jag vittjar posten i min mailmjärde och hittar följande rader från herr Sjörövare som befinner sig någonstans i Västindien, tror jag, så blir jag bara så jätteglad!

Så här skriver han.
(Och den mannen vet inte vad komma eller punkt eller stor bokstav är, men det gör ingenting, för han skriver ändå så personligt ..)

"Hej Elisabet!

Ännu en hand till dig
tog den på Bermuda
tillhör min crew som mönstrade av idag på Antigua
Kim född samma datum som du 15 januari men 1951
om jag kan läsa rätt på suddig kopia - och jag missa hans födelsedag
så det kan gå -
han är gift och har tvillingflickor i 30 årsåldern och en 20årig adoptivson som just håller på att flytta ut
han bor i skogen mellan washington och galesville där jag hade båten
och har landställe i lake george - han säljer hyr-ut och köper maskiner på e-bay
och har livnärt sig på det i 10 år
ha det nu och vi hörs
kram Kjelle"

Två systrars vänsterhänder ...

Titta! Är det inte en liten-liten hand som skymtar i bildens mitt?


"Hej!

Jag snubblade över din blogg idag och kunde inte slita mig.
Kom på att jag har en bild av min och min systers vänsterhänder.
Visste inte om du bara vill ha egentagna bilder, eller tycker det är trevligt med skickade också.

Systeryster 28, undertecknad 35.
Vattuman, kräfta.

Tack för trevlig läsning!

Elise."

// Och jag blir bara så innerligt l y c k l i g över det här mailet och att totalt främmande människor gör sig omaket att skicka en bild av sina händer! Tack!!! hälsar Elisabet.

Sandras vänstra hand ..

Fångad i flykten .. så där när jag just är på väg ut från restaurang Ankara i Köpenhamn, är Sandras hand.

Hon är pratglad och vänlig och precis så där som man önskar att en servitris/servitör ska vara.

Man blir helt enkelt glad av hennes småprat.

I ett par års tid har hon bott i Köpenhamn och här känner hon sig hemma.

Egentligen kommer Sandra från Eskilstuna.

Lilians vänstra hand

Vid ett bord på en kinarestaurang i Köpenhamn, sitter en kvinna och bläddrar i en stor bok.

Från min utsiktsplats ser jag noter och en vänsterhand.

Då kan jag inte hålla mig längre.

Så jag frågar ... och kvinnan ler vänligt och säger "javisst!"

Det är i den stunden jag får veta att hon heter Lilian .., är gitarrist, samt Tvilling.

En körsångares vänstra hand

Det här är Thomas vänstra hand.

Han är Jungfru, mellanbror (tänk, att jag gissar rätt på en gång! två bröder har han) och gymnasielärare i matematik och naturkunskap.

Bor i Halland, men är född i Småland.

Jag frågar hur bra han trivs med sitt liv, så där på den där berömda skalan mellan 1 - 10?

"Jaadu .., då blir det nog ... 9", säger han.

Och med själva jobbet då?

Då blir det aningens tveksamt, i alla fall när det gäller vissa delar av arbetet.

"Om jag säger själva kontakten med eleverna och allt sånt .., då är det tio rakt av .. ,men sen är det en massa annat .. möten och sånt som stjäl tid .., den biten .., den blir någonstans mellan fyra och sex ...", säger herr körsångaren.

"Vi låtsas att du har vunnit elva miljoner på Lotto .. vad gör du då?" undrar jag.

"Elva miljoner ...? Då skulle jag nog köpa mig en ny segelbåt .., resten ger jag till ..., tja, säg Läkare utan gränser .. man kan ändå inte mera än äta sig mätt .., ", förklarar han.

Hund eller katt?

En stunds tvekan .. nja, hund, säger han.

"Men ingen liten fjutthund som man ska gå och bära!"

Och jag frågar vad han skulle syssla om han vore tjugo år och skulle börja om från noll?
Ett nytt yrke?

"Kanske ha eget företag och köra turistbuss .., jag körde buss ett tag .., till Stockholm, Malmö ..., det var trivsamt ..", säger han.

Jag har hört precis samma sak från andra chaufförer.
Det är kanske den där friheten .., detta att inte ha någon chef bakom ryggen?

Drömsemester?

"Hurtigrutten .. att resa till Island .., eller Kroatien eller Grekland och att segla ..", säger han som har seglat i trettiofem år.

Och så ber jag honom berätta om nånting som han är bra på?

En stunds tystnad i telefonen.

"Jag är rätt musikalisk .., spelar lite gitarr och piano .., och sjunger i Halmstad kammarkör", säger vänsterhandens ägare.

Han låter på det hela taget rätt nöjd med sitt liv.

Eller: mycket nöjd.

Och bilden av vänsterhanden, den har han tagit alldeles själv med sin nyinköpta kamera.

Stina och Stures vänsterhänder ..

Något yngre än nu. Ser ni Stures full-i-sjutton-blick?
Den har han kvar ännu vid 78 års ålder.
Och Stina .., lugn och trygg.

Så här är det.
Stina och Sture är kunder i affären där jag arbetar och ni som läser här på sidan vet ju att jag ibland räknar "lyckliga par" bland alla kunderna.

Nästan aldrig hittar jag några.

Men Stina och Sture Nilsson, dom är verkligen ett par.
Ett Par.
Förstår ni?

Och vi kommer att prata om just sånt, för jag råkar säga att jag tycker att dom ser så lyckliga ut och verkar ha så roligt tillsammans .., sånt märker man tydligt .., det är många leenden som singlar dem emellan och dom verkar jämnstarka.

Stina berättar att dom har varit gifta i femtiotvå år och har det lika bra ännu.
Jordbrukare.
Har haft alla möjliga djur .., kor, hästar, grisar, höns och en massa hundar.

Och när jag en dag frågar om vänsterhändsbilder .., säger Stina att det är ju självklart, bara att komma är det och hon ska ta fram gamla album och visa.



Det här är hennes hand.
Innan jag klickar på avtryckaren håller jag handen i min och tittar.
Den är så kvinnlig.
Och len.
Likadan vigselring som den jag själv bar en gång, nästan på pricken.



Och Stina ställer fram uppvärmda kanelbullar och kakor som hon har bakat själv.
Jag får veta att hon är Våg och är mellanbarn.
Det var i Stinas föräldrahem som Sture och hon kom att bosätta sig; en gård som gått i släkten i mer än tvåhundrafemtio år.

När jag frågar Sture vad han tycker kännetecknar hustrun ler han filurigt och säger ... "jaaa, hon är framför allt lugn ..,snäll .. och sansad."



Och det här är alltså Sture Nilssons vänstra hand.

Sture är nästan fyrkantig i kroppen .., totalt massiv .. som ett granitblock.
Han är Fisk och växte upp som nummer två av fyra syskon.

"Hur Sture är ...? Tja .., han är snäll, väldigt händig .., har ett häftigt temperament .. ja, man vill inte bli ovän med honom .., men han har ett gott hjärta", säger hustrun och skrattar lite.

Sedan den 1:a maj i år bor paret i Ystad, alldeles nära affären.
Vilken omställning .., från att ha huserat i en stor gård med en massa tunnland mark!

"Men vi stortrivs i den lägenheten!" säger Stina och häller upp kaffe.



Här är herr Nilsson i egen hög person på den tiden det begav sig.
Jag tycker att han ser ut som en man från Wales .., eller som en medlem ur brittiska tv-serien Hem till gården.

Just så var det med Stina och Sture Nilsson.

Ica-chaufförens vänstra hand ...

Tidigt på söndagmorgonen kommer icabilen med varorna.

Fredrik tar emot bur efter bur efter bur och egentligen håller jag på med frukten, men stannar till och surrar lite med chauffören.

Det visar sig vara en härligt rödhårig man som ser så glad ut.

Nu kommer han från lagret just utanför Helsingborg.

"Ja, jag bor där också, i Ödåkra .. alldeles nära Icas lager ...", säger han.

Och vi pratar lite om arbetstider och han, liksom den förre chauffören som jag språkade med, arbetar mycket och ganska slitigt är det.

"Min sambo och jag jobbar olika helger .... det är inte nån höjdare .., för när jag ska upp halv två på natten får hon ju tassa på tå hemma .. ja, så hon inte väcker mig ... och det är ju inte så trevligt för henne alltid...", säger herr Chauffören.


Minns ni att jag på min brudgumsönskelista hade med detta att min blivande man gärna ska kunna backa en släp.
Sånt impar på mig.
Då kan ni ju gissa hur imponerad jag blir när ica-chaufförerna med perfekt precision parkerar på baksidan och på decimetern när kommer precis rätt.


Och så springer jag och hämtar kameran.

Chauffören ler.

"Vilket stjärntecken ..? Du, jag är tvilling .., född den sjätte i sjätte nittonhundrasextiosex, klockan tjugo över sex ....", säger han och då bara g a p a r jag!

Vad han sysslar med på fritiden?

"Ja, jag tränar lite .. och så där ..", säger han.

På den där berömda skalan mellan ett och tio och hur bra han trivs med sitt arbete, svarar han ... fem ... nja, kanske liiite högre.

Det är helt klart arbetstiderna som sänker betyget.

Och sedan susar jag iväg igen till fruktdisken, allt medan herr Chaufför får en slurk kaffe.

Se där vad man hinner med en tidig söndagsmorgon på jobbet.

Gudruns vänstra hand ..

På väg till Möllers bageri, möter jag Gudrun.

Hon är så ... härlig!

En frisk fläkt.
Promenerar ofta omkring i de allra mest förunderliga hattar.

Gudrun var en av Anders två "fröknar" i lågstadiet och under årens gång har vi ofta mötts i affären eller bara ute på gatan, så där som nu.

"Men hej ...! Du .. inte får jag ..?" säger jag och pillar lite på herr Canon Ixus och Gudrun vet precis .., så likt en betingad reflex tar hon av sig den svarta handsken och lägger sin hand mot persianpälsen.

Och så frågar jag lite.

Jo, Gudrun är Oxe.

"Du är garanterat storasyster ... eller ?" frågar jag.

"Javisst! Det skiljer nitton år mellan mig och nummer två .. ja, vi är fyra syskon totalt", säger hon.

Och Gudrun är jordnära och trygg.

Och har alltså arbetat som lärare.

"När jag var åtta år skrev jag i en sån här Mina-Vänner-bok att när jag blir stor ska jag bli småskollärare .. och det blev jag ju verkligen ...", säger hon.

Gdurun är uppvuxen i Sjöbo, några mil norrut.



"Titta här Elisabet!" säger hon och föser samman sina båda händer.

"När jag var liten brände jag hela min vänstra sida .., ja, det var ett spritkök som exploderade .., titta .., du ser väl att den vänstra handen är mindre än den högre och knogarna är liksom utpladdade ..., ser du?" säger hon och jag kollar.

Och så fortsätter pratet .., ni vet.

I tjugofyra år levde Gudrun med en man från Wales.

"Hur det var ..,? Ja .., fast det är två så närliggande länder, så upptäckte man ändå att själva sättet att tänka ibland var väldigt annorlunda .., men vi hade det bra ..., vi reste ofta .., han hade astma och tillbringade mycket tid i Torremolinos och så kom jag ner när vi hade skollov", säger Gudrun.

(Och jag kommer ihåg att jag mötte just den mannen från Wales när jag en gång följde Anders till Folktandvården .., vi satt i väntrummet båda två och mannen var pratglad och sympatisk).

"På en skala mellan 1 - 10 .., hur bra mitt liv har varit? Haha .., ja du Elisabet .., då får jag nog säga att det har varit en klar nia."

"Nio?!" utbrister jag .. "men det är ju helt fantastiskt ...!"

Då smajlar den här härliga kvinnan stort och säger ..."ja, och du ska veta en sak .., jag skulle leva om det på precis samma sätt!"

Och så skiljs vi.

Hela tiden på väg till bageriet ler jag.

Inutivarm av ett oväntat möte.

Magnus vänstra hand ..

Det här är Magnus vänstra hand.

Han är kursledare eller mer som "program-pratledare" när vi på jobbet utbildar oss i detta som handlar om ekologiska varor.

Magnus är storebror och bor i Malmö.

Skorpion.

"Hund eller katt?" frågar jag.

"Hund ...", svarar han genast.

På den där omtalade skalan mellan ett och tio och hur bra han trivs med sitt yrkesval, säger han åtta.

Han trivs bra.

Och så ska vi gissa ålder.

"Tjaaa .. jag tror att du är ... trettiosex ..?" säger jag.

Karina och Hanna gissar på kring tjugofem eller möjligen tjugosex.

Det visar sig att jag har gissat nästan rätt.

"Jag är trettiofem ...", säger han.

Och ser man på .., hårig arm har han också.


Mer att läsa om om vad den mannen pysslade med på vårt jobb idag, kan man läsa här.

Jimmys vänstra hand ...

Utanför lilla kvartersbutiken där jag har tillbringat så många år, möter jag tidningsbudet.
Han heter Jimmy .., är Tvilling och alltid så glad.

Jimmy kommer även med tidningar till oss på stora butiken och han är en sån som tar sig tid att småprata lite.., så där.. "hej du .., jaha .., du jobbar idag också .., hur har du det annars ...?"

Sånt.

Mannen som kommer med Expressen/Kvällsposten ser ut som om han deltar i ett hundrameterslopp och närmar sig upploppet .., han är så stressad så jag får ont i magen av att se hans framfart.

Men Jimmy .., han kommer in i affären lite vaggande och alltid smajlande och man blir lugn av honom.

Så är det.

Och nu står han där med tidningsbunten och vi surrar lite om sånt som ledig dag (har ju inte han ...) och det fina vädret och att det är kyligt ute, men härligt.

Ulla Landers vänstra hand

Bakom en disk i en liten presentbutik i Karlskrona, står Ulla Lander och gör beställningar.

Butiken är fylld med ljufvligheter från bland annat Marimekko och där är handdukar i linne och de allra vackraste mobiler i form av målade fåglar och där är blommiga tesilar och allt möjligt annat.

Så snart Ulla börjar prata, hoppar jag till.

"Men ojdåkäranån .., är det inte en norrbottniska här ..!" säger jag häpet.

Jomenvisst!

Det visar sig att expediten som tillika är butiksinnehaverskan, heter Ulla och kommer från Luleå, men det var i och för sig länge sedan.

Ulla är Fisk och är 59 år ung.

För tolv år sedan blev hon butiksinnehaverska och oj,vad hon trivs med sitt arbete!

"På en skala ett till tio ..., tjaaaa .., då får jag nog säga tio och mer än så !" svarar Ulla på min fråga.

Det är detta att träffa så många olika sorters människor .., och dom flesta är så trevliga, säger hon.

Hur hon trivs i Blekinge?

Jättebra, men en viss skillnad är det ändå på människor här nere och dom där hemma.

"Norrlänningar är som enklare.. mera jordnära ....", säger Ulla.

Och när jag undrar om jag möjligen får ta en bild av ... , så räcker Ulla genast fram sin vänstra hand.

Den är otroligt len och mjuk.

Den känns ungdomlig.

"Jaa, jag har börjat få såna här åldersprickar på ovansidan .., det är kanske så det blir ...?" säger Ulla när jag håller hennes hand i mina båda och liksom känner in den.

Två vänsterhänder från Blekinge ..

Den här vänsterhanden tillhör Henning.
Han och hustrun bor i Blekinge, men alldeles nära gränsen till Skåne och Henning är i färd med att sälja sin bil, en 91:as Mercedes.
Det är tanken.

Henning är 62 år och Skytt.
Pensionerad brandman från Köpenhamn.
Ja, han har varit bilmekaniker också.

Och så är han storebror .., och tycker att brandmansjobbet så där på en skala mellan ett och tio är absolut t i o, om inte ännu högre!

Varför?

"Jo, för att inte en enda dag är den andra lik", säger Henning.



Och den här handen tillhör Hennings fru Stella.

Skorpion.
Hon fyller femtiofem år om några dagar bara.
Lillasyster är hon.
Lillasyster väljer storebror.

Stella bjuder på kaffe och hembakat bröd, allt medan jag frågar och frågar.

"Vad jag arbetar med? Jag serverar mat på färjan mellan Gedser och Rostock och jag älskar verkligen mitt arbete!" säger Stella och ler varmt.

På en skala ...?

"Ja, åtta ..", säger hon.

Jag frågar om det är någon skillnad på män och kvinnor när det gäller sjösjuka?

Nej .. nej, det är det inte, däremot ser man sällan sjösjuka småbarn ..,förklarar Stella.



Stella och Henning har flyttat från Själland i Danmark till Blekinge i Sverige.

Varför?

"Jo, för att här är så lugnt och rofyllt ..", säger Stella som pendlar till arbetet i Gedser.

I familjen finns även två stora Riesenschnauzer, en yngre och än betydligt äldre.
På bilden syns den nio månader gamla Freja som hela tiden medan vi dricker kaffe försöker muta sig till en liten, liten, liten brödbit.

Hundintresset är stort .., överallt nästan har Henning och Stella varit med sina hundar på olika "läger".

Och så berättar Signe nånting som får mig att nästan falla av stolen.

Dom har köpt en sommarstuga.

Jaha, ja.

Gissa var?

Jo, i Älvsbyn i Norrbotten!

"Det är som paradiset!" säger Stella och ler ännu mera.

Ellis systers vänstra hand

"Den här vänsterhanden tillhör min lillasyster, L.

Hon är 33 år.
Mamma till 3, bonusmamma till 3.
Pluggar till sjuksköterska.

Vattuman."



Titta, hon vet precis vilka uppgifter som ska med, den rara ellis!
Och lillfingret har ni likadant!

Gunnars vänstra hand

På väg ut med soporna möter jag Gunnar.
Han kommer just från tvättstugan och nu hojtar han att jag ska stanna.

"Ja, alltså ..., jag måste få förklara mig när jag knackade på ditt fönster .., du vet.., när du hade glömt att låsa upp tvättstugedörren när det var min tur .., ja, du vet.. när jag ringde vaktmästaren .., du måste förstå att jag var kanske lite uppriven .. men .., det löste sig ju .., och jag har verkligen inte varit sur och faktiskt har jag inte sett till dig på länge .., ett tag tänkte jag att du kanske hade flyttat ..?" säger Gunnar.

Så står vi där och utbyter artigheter en stund.

Och så frågar jag om vänsterhanden?

"Varför det .., hur kommer det sig att man samlar på vänsterhänder ..?"undrar han häpet.

Och jag förklarar.

Jo, det är helt okej.

"Så ser du att jag är ogift också .. haha .. jag tar av mig ringen var gång jag ser dig .. haha ..!" säger han och skrattar filurigt.

Skytt, är han.

"Och du då?" undrar han.

"Trist och tråkig Stenbock ...", svarar jag.

Gunnar är född i Stockholm av skånska föräldrar.

Har arbetat med reklam i hela sitt vuxna liv.

Innan vi går åt var sitt håll, stryker han med kalla handen över min kind.

"Du är fin du ...", säger han.

Och jag blink-blinkar lite och säger att nu ska jag gå in och göra kaffe och mackor.

Och så är mötet tillända.

Emmys vänstra och högra hand ..

När jag kommer till mamma är draperiet för utgångsdörren fördraget och personalen förklarar att det är Emmy som är orolig och helst vill gå hem till sig, till Degeberga, vilket ligger många mil från Ystad.

Jaha, då förstår jag.

Eftersom jag ändå är uteklädd och tycker så mycket om Emmy, föreslår jag att vi kan ta en liten promenad ute i den sköna höstluften, ja, hon och jag.

Emmy blir glad.

Liksom bloggmadamen har hon varit affärsbiträde om än i Konsum och om det skojar vi ofta .., ja, att vi liksom är lite konkurrenter.

Och vi går till klosterdammen och jag visar Emmy den lilla parken där kommunen har planterat mängder med pioner och nävor och nu är det mesta förstås vissnat, men det är fint ändå.

Utanför själva klostret slår vi oss ned på en bänk och så sitter vi där och tittar på när småbarn matar duvor och gräsänder och människor passerar och Emmy säger att "men ååå, nog är det underbart att sitta ute så här !" och flera gånger berättar hon om när hon ramlade av sin cykel och bröt foten och hennes man upptäckte det hela och sa .. "men faaan, nog har du allt gjort det nog ..!" och så skrattar hon och vi pratar om detta att arbeta i affär och det är krispigt i luften och helt ljuvligt.

Sist av allt går vi in på Åhléns och det tycker Emmy är hur roligt som helst.

Jag köper ett nytt läppstift och sedan går vi arm-i-arm till gruppboendet och allt känns bara bra och Emmy berättar för personalen att det var en härlig höstdag, ja, mer behövs kanske inte.

Tänker jag.

Oooops!

Det plingar i min mobil!

Och där .., finner jag två vänsterhänder från Halland!

Studiomannens vänstra hand ..

Så här skriver han.

"Min högerhand håller om kameran och min vänsterhand försöker illustrera att vi sitter och äter frukost i Washington DC.

Varmt, gott och trevligt hade vi det.

Faktum är att det är den bästa semestern frun och jag haft.

Kram!"

Inger och Lennart vänsterhänder ..

Inger: jungfru ..., växer upp som nästan endabarn .. har arbetat inom vården och fått problem med diskbråck och annat elände.

När jag frågar hennes man vad han tycker kännetecknar Inger .., funderar han en stund och så säger han ... "hon är l u g n ..., och trygg i sig själv .., och är jävligt bra på att dansa".

"Men jag är omtänksam också !" lägger hon till.

"Javisst ja, ja, det är du ju verkligen ...", säger Lennart då och ler.


Han har himla håriga armar, om man säger så.

Och så Lennarts vänstra hand.

Den mannen är Vädur .., född som nummer tre av sex syskon.

Inger säger att han är ... lugn och trygg han också .., och kärleksfull och omtänksam.

"Och vi har jäkligt bra kommunikation mellan oss ., det är det viktigaste i ett förhållande .. att man verkligen kan prata med varandra ...", tillägger Lennart.

I sjutton år har dom varit tillsammans.

Båda har varit gifta på var sitt håll.

Nu verkar det som om alla bitar har fallit precis på pricken på plats.

Fyra vänsterhänder på ett tåg ...

Grön pil: läkemedelsforskare, kvinna och kanske lite drygt 30 år.
Blå pil: hennes man, kakelsättare, pratar stockholmska och har drösvis med humor.
Rosa pil: personalrekryterare född 1979 ..., bor på Möllevången i Malmö. Strålar av lycka.
Röd pil: kassörska född 1954, mormor och trött västerbottniska men boendes i Ystad.

På x2000-tåget från Stockholm till Malmö hamnar jag i sista vagnen och mitt emot mig sitter en ung kvinna som påminner om min Anna .., och på min vänstra sida en annan ung kvinna och framför henne, hennes man.

Alla ska kliva av i Malmö.

Det blir en trivsam resa med väldigt mycket prat och skratt och stackars resenärer som sitter intill oss och vill ha lugn och ro, blir nog deppiga.

Nästan framme vid slutstationen frågar jag om vänsterhänderna ...?

Jepp.
Inga problem.

Och mera om den här krumelurresan finns att läsa här.

Roberta Settels vänstra hand

På Västerlånggatan i Stockholm, i Gamla Stan alltså, finns en liten butik som är mer som ett krypin, där det säljs de allra mest ljuvliga sandaler.

Innehavare är Roberta Settels.

Det är hennes vänstra hand ni ser på bilden här ovanför.

Roberta är Stenbock som jag själv; född den tionde januari i New York.

Hon är en, i mina ögon, alldeles speciell kvinna.

"Du är nog ..., få se .., du är nog lillasyster?" säger jag.

Ja, det är precis vad hon är.

Hon är ... härligt annorlunda.
Och hennes hår är tjockt och troll-likt och väldigt vackert.



I skyltfönstret trängs alla hennes sandaler i olika modeller.

När jag googlar på hennes namn, dyker den här kommentaren upp.

Jocke Ballywood said...
"Gummisandaler är billiga och snygga, men gummit drar med sig huden och ger köttsår efter ett par meter. Jag lite pengar över för sex år sen - gud vet varför - och köpte ett par lädersandaler från Roberta Settel i gamla stan. Lätt det bästa skoköp jag gjort. Det tog tid att gå in dem, men nu kan jag gå mil och dansa i timmar i dem."

Just så är det.